Elfte inlägget, tisdag 28 augusti, 21:37

Herre gud, vad har de gjort?! Anders han, jag vet inte om han är död. Jag vet ingenting. Han blev påkörd och jag svär, jag SVÄR på att jag såg en av dem i förarsätet. Ardoiderna. Det gör så ont, det känns som om jag vill dö.
De tog honom till slut. Det var som i filmen. Ansikten som flimrar, så ser de ut och så såg han som körde ut. Jag skriver för fort nu, måste till sjukhuset. Måste veta vad som hänt.

De andra. Vad kan de göra. Allt den gamle mannen sa till mig, till oss, känns som lögner just nu. Hur kan de rädda?

Får skriva mer sedan. Det finns så mycket kvar att berätta som ni inte vet. Som jag knappt tror på. Hur kan förvänta mig att ni ska tro på det då?

Be för Anders. Till gud, till ingen eller till er egen gud. Han får inte vara död, inte han med...

Helvete.

Tionde inlägget. 26/8, 20:26

Anders sover. Det är helt galet men jag tror jag är kär. Det kändes helt omöjligt för fyra månader sedan när HAN dog, när allt började men nu. Nu känns det bara rätt... helt rätt för jag vill verkligen inte göra det här ensam.

För att fortsätta min berättelse, när vi kommit in i det där enorma, mörklagda huset så följde vi den gamle mannens röst tills dess att vi gick igenom en till dörr. Vet inte vart vi var, mörkret gjorde det omöjligt att urskilja riktningen. Blindbock hette leken när vi var små? Om några år kommer inga barn att leka blindbock längre, det kommer inte finnas några barn.

Hur som helst. Den gamle mannen med den torra rösten öppnade en dörr och avslöjade vad som måste vara en matsal. Rummet var enormt och knappt alls möblerat. Om ni tänker er serien "nord och syd" som gick på tv förut så vet ni stilen. Ställ sedan något modernt Ikea bord i mitten och sex stolar så fattar ni. En enorm kristallkrona hängde i alla fall i mitten av rummet. Det såg sjukt konstigt ut i kontrast till de vackra väggarna. Även här hade de hängt svarta gardiner för fönstren. Vi var helt ensamma i rummet bortsett från gubben och han gestokulerade åt oss att sätta oss vilket vi gjorde. Sedan gick han och gav mig och Anders en chans att prata. 'Skit i helvete', sade Anders. 'Något känns djävligt fel.' Jag nickade bara och svalde. Jag var ännu torrare i munnen nu och hade svårt att prata. 'Vad är det de har emot solljus, tror du de är vampyrer?', frågade jag. Anders skrattade, nervöst. Jag tror han precis som jag var rädda att det kunde vara så. Jag log snett. 'Även om de är det så kan vi bara slita loss...' Jag kom av mig. Dörren vi kommit in i slogs upp och ännu en gammal man klev in. Han såg ut som Merlin. Ni vet, trollkarlen. Eller i alla fall såg han ut som man kan tänka sig Merlin se ut. Det konstiga med allt det här är att jag hela tiden kan finna likheter med böcker jag läst och filmer jag sett. Det gör att allt känns sjukt overkligt, men det är det inte. Det är det skrämmande.

Gubben kom i alla fall in och han höll fingrarna mot varandra i höjd med bröstet samtidigt som han tittade på oss, synade oss allvarligt. Sedan var han framme hos mig i en enda svepande rörelse. Jag tror inte hans fötter rörde sig men jag vet inte. Allt var så konsigt. Han tog tag i mig och lade en hand på min mage och blundade. Anders for upp på fötter men gubben släppte mig och höll upp en hand för att hindra Anders. Ingen av oss kunde röra oss och sekunden sedan släppte det när han tog bort sin hand från min mage. Utan att tänka mig för slog jag honom. Gav honom en örfil helt enkelt och han ryckte till, tittade på mig nu ännu allvarligare med stora blå ögon och så skrattade han. Ett hjärtligt, öppet skratt och något lossnade. En konstigt atmosfär försvann. 'Jag förstår varför han gillade dig så mycket', sade gubben med mycket mjuk röst. Som en sagoberättare. 'Jag förstår varför han valde dig...' han tystnade och satte sig ner på en av stolarna. Mina ben gav efter och jag damp ner på stolen igen. I min ilska hade jag ställt mig upp och det verkade som om Anders också kände lugnet som lagt sig över oss och även han satte sig ner men hans ögon iakttog mannen vaksamt. 'Vad menar du med att han valde mig?', frågade jag näsvist och han log igen. 'Det är så mycket ni inte vet ni två. Så mycket som ingen vet. Om ni visste om den strid som rasat här sedan urminnes tider, som rasat på andra platser för så länge sen att ni levde i grottor på den tiden. Om ni visste det så skulle ni inte vara så näsvisa. Ni skulle vara ödmjuka inför mig, inför det ni står inför.' Han tystnade. 'Jag har sett framtiden', sade jag tyst till honom. 'Ni visade den för mig.' Gubben fnös till. 'Jag visade dig en av framtiderna, jag har visat ER en av dem. Ni behöver en spark i baken ni människor.' Han lät nästan föraktfull när han sa det. 'Som världen förändras framför er och ni fattar inte att något är fel. Ni säger "Vad är det som händer med världen" men ni gör inget. Ni undrar "vart är världen på väg" men ingen av er är beredd att ta reda på vart den är på väg, eller varför. Det kan bli er undergång men tur för er att vi inte vill att det ska bli så. Vi är här för att hjälpa.' Han blev plötsligt tyst och plockade fram en pipa ur en av fickorna. Han sög på den, tittade på mig och Anders igen. 'Vilka är ni? Och om ni talar om oss människor med sånt hån, varför vill ni hjälpa oss?' Anders spottade ur sig orden men gubben log varligt åt honom. 'Se där har vi dagens första bra frågor', log han. 'Vi, som du så fint uttrycker det är vad ni kallar De Andra, och det enda skälet till att vi är här är hämd. Ren och skär hämd för något som hände långt innan er tid i grottorna. Det handlar om hämd för att ha blivit näst intill utrotade och dömda till ett liv utan kroppar. Ett kringflackande liv utan fast punkt...' Anders avbröt honom. 'Som Ardoiderna', spottade han fram alldeles för snabbt och gubben höll upp en hand. 'Inte alls som dem', sade han sårat. 'Vi är så långt ifrån dem det går att komma. Vi har inte valt att leva som vi gör, det valdes åt oss av en ras som ligger utanför allt er Gud har skapat. De är som parasiter, de tar över och förgör som en svärm gräshoppor. Sen går de vidare till nästa plats och gör samma sak. När er tid är över finns ni inte mer. Mitt släkte lärde oss att existera på ett annat plan långt innan Ardoiderna kom till oss och därför finns vi fortfarande. Osaliga Andar för er, men vi lever i alla fall fortfarande, vi lever för att utrota dem. Ardoiderna.' Hans röst lös av hat. Själv fattade jag inget alls. Det Han hade berättat för mig innan han dog räckte inte och Anders, Anders verkade veta mer. Veta mer än han hade berättat för mig. Jag skakade på huvudet. 'Vad har jag för roll i allt detta?' Krävde jag att få veta med hård röst. 'Vem är jag?' Den gamle mannen riktade all sin uppmärksamhet mot mig. En plötsligt kyla drog genom rummet. 'Du bär på den första länken mellan vår existens och er. Ditt barn', han pekade på min mage 'är av ditt kött och blod men med vår ande. Han är det enda som skyddar dig från Ardoiderna. Han är ert enda hopp' Det var efektfullt hur hans röst dog ut samtidigt som ytterligare en kall vind drog genom rummet. Jag tänkte på det han sagt tidigare. Att de är som osaliga andar för oss. Att de lärt sig existera på ett annat plan och plötsligt förstod jag. De Andra. Andarna. De har funnit hos oss så länge, vissa tror sig se dem och det kan de. Jag har alltid trott mig kunna se Andar och det har jag, hela tiden har de funnits hos mig. De Andra, Andarna. Mannen såg insikten i mig och log. All denna tro på ett liv efter detta... borta. Det är svårt att tänka sig jag vet. Gud finns, han sa det åt mig den gamla mannen. Men vart vi tar vägen när vi dör är det ingen som vet. Inte gud, inte han, ingen. Andarna omkring oss är inte döda människor. Det är en helt annan ras som lever bland oss. Leder oss rätt, ibland fel. Jag har nog inte tappat min tro, bara ändrat lite på den.

Medan jag skriver sneglar jag på Anders. Klockan är snart nio och det börjar en film på tv. Vi bor på ett hotellrum nu. Han och jag. Jag tror jag ska väcka honom och titta på filmen. Jag är fortfarande helt slut och jag har så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan dag. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag får se när jag orkar igen. Det är så mycket ni måste veta för att kämpa vidare, men en sak är säker. Jag slutade säga god natt till figurerna vid foten av sängen när jag var runt 11 år. Jag tror jag ska börja göra det igen i kväll.

Tills vi hörs igen, vilket är mycket snart.

Sov gott alla ni tappra själar!

Nionde inlägget, 25 augusti, 15:01

Jag kom hem för ett par dagar sen, eller VI kom hem för ett par dagar sedan och jag har hållit mig undan. Tagit hand om mig och barnet och faktiskt Anders som är ett stöd för mig nu. Lika mycket som jag är ett stöd för honom.

Allt började med att vi köpte en bil. En gammal Volvo 240 som jag sen körde mot vårt mål. Anders har inget körkort, inte heller kommer han att ta något nu. Känns onödigt innan vi vet vad som kommer att ske.

Vägbeskrivningen var föga utförligt. Ett par rader jag skrivit ner från mailet jag fick. Kunde vara en fälla, kunde vara någon som lurades. Vi talade om det i bilen, jag och Anders. Han höll min hand ibland, tog den när jag skulle växla bilen och lade den i sitt knä. En sällsam värme spred sig inom mig. Finns det något här? Mellan dessa två sargade själar? Jag trodde det då och nu, nu vet jag.

'Du ska ta till vänster här vid den stora eken.' Anders röst var torr och sprucken, vi hade glömt ta med oss vatten och den sista macken hade vi passerat för en bra stund sedan. Jag lydde. Volvon skrapade upp vägdammen och det yrde om oss. De ser oss på håll, hann jag tänka innan vägen vi färdades på ledde oss in i en lång allé. Solen som tidigare gjort bilen till en bastu, doldes av täta lövverk och skapade en skön skugga över bilen och vägen. Här och där sken solen igenom de täta löven och gav allén ett mjukt gyllene skimmer. Nyfiket såg vi oss omkring. 'Vilket ställe va?' Anders skrattade glädjelöst när vi efter en stund kom fram till det största hus jag någonsin sett. En herrgård av något slag, utan nanm för där fanns ingen skylt. Vi visste på ett ungefär var vi var, men inte mer än så. Jag klev ur och Anders följde mitt exempel. Kisade upp mot den vitputsade fasaden som sken starkt i solen. Även om huset var enorm så var det slitet, såg tomt ut. En stor grusplan, där vi parkerat bilen, sträckte sig längs med hela främre fasaden och torkade rosor fanns planterade mellan gruset och den vita väggen. Bruna och fula. I mitten av grusplanen hade det en gång stått en mäktig fontän, men den hade vittrat sönder och det lilla vatten som låg kvar där var grönt och slemmigt. Huset skvallrade om sin stortid, det kan ha varit för hundra år sedan, eller bara femtio. Nu var det ingenting. Nästan spöklikt och väldigt obehagligt med alla de döda växterna runt omkring. Jag gick och ställde mig vid Anders. Klamrade mig fast vid hans arm medan vi stirrade upp mot de tomma svarta fönstren. Döda ögon, tänkte jag.

Med Anders vid min sida i ett krampaktigt grepp gick jag till slut fram till dörren och knackade på. Jag kunde höra min egen andhämtning i samklang med Anders. Han böjde sig ner och viskade i mitt öra, gåshud spred sig längs med ryggen. 'Om det är såna där, du vet så spring. De kanske kan ta oss ändå. Spring och kör härifrån, se dig inte om...' Jag nickade, blek om nosen med en mage som hotade att spränga mig i bitar. På andra sidan dörren hördes bara ekot av mina knackningar, sen tystnad. Inga steg, ingenting och ändå.. Ändå svängde dörren upp och en man uppenbarade sig i mörkret innanför. Hans hår var vitt som snö, ögonen blå som is och huden fårad som en uttorkad å. Han tittade först på Anders och sedan på mig, med sina kalla ögon och så spred sig något som jag tror var ett leende på hans läppar. Det fanns inget direkt hotfullt över honom, bara något omänskligt även om det borde vara samma sak. 'Ni är väntade', han nickade åt oss och klev undan. Jag tvekade en sekund, tittade på Anders men hans ögon sa åt mig att gå in. Vi ville ha svar så jag släppte tryggheten i hans arm och tog de två trappstegen upp till dörren i ett kliv med honom precis bakom och lät mörkret sluta sig om mig.

Det var inte lika mörkt som i källaren där jag varit innan, men närpå. Svarta, tunga gardiner hindrade ljuset från att strömma in genom fönstren och hindrade också oss för att se hur det egentligen såg ut i rummet där vi befann oss. Ekot efter mina steg avslöjade dock att det var stort och omöblerat. När den stora ekdörren slog igen bakom oss så försvann också det sista ljuset och jag skrek till. Anders var direkt där och andades mot min hud igen, jag blev tröstad. 'Kom med här...' Den gamle mannens röst befann sig längre bort och jag trevade med min lediga hand framför mig, letade mig fram till den plats där hans röst befunnit sig. 'Hit ska ni...' Han lät nästan retfull ett par meter till framför mig. 'Kom här...' Med sin torra röst ledde han oss

Ursäkta avbrottet, Anders kom in precis. Han har köpt blommor. Nu står han vid min högra axel och ser vad jag skriver. Jag blir nervös... vänta.

Anders här. Allt väl. Jag måste sno henne för en stund från er. Jag ser att hon inte ens har kommit till de snaskiga delarna än. Vilka de är får ni väl se. Hon skriver mer senare, när jag är klar med henne

Så, nu fick jag bort honom. Gud alltså. Men okej. Han vill tydligen att vi ska ut i solen. Stockholm är vackert idag, men blåsigt. Soligt men blåsigt. Okej, han ropar. Skriver mer sen!

Åttonde inlägget, 11 augusti, 22:57

Jag har träffat Anders igen. Vi sågs vid Fridhemsplan idag, tog en fika på Thelins. Han såg om möjligt ännu mer härdad ut än senast trots att det bara var ett par dagar sen. 'Du ser fin ut', sade han till mig och kostade på sig ett leende. Jag besvarade det så gott jag kunde. Är han döende? Jag vågade inte fråga. Ingen människa som är frisk ser ut som han gör, men det kanske är hjärnspöken som förstör och inget fysiskt. Det psykiska kan ju påverka det fysiska negativt, det vet jag allt om.

'Har du hört något från de andra?', frågade han efter en stunds tystnad. Jag nickade, jag har fått ett nytt email och det berättade jag för honom. Jag sa också att jag måste resa, att vi måste resa. De vet om att vi har träffats och de vill ha med honom. 'Jag förstod det', sade han. 'Jag vet redan så mycket och jag tror...' Han tystade en stund. 'Jag tror att de velat föra ihop oss redan från början, vi två som de inte kan ta. Det måste finnas fler, fler som vi. Kanske kommer de till samma plats...' Jag nickade tankfullt. Visst verkade det rimligt men jag mindes Terminatorfilmerna. Speciellt den sista. Där var de två, två som skulle ena mänskligheten. Kanske är det en romantisk tanke men tänk om, OM. Tänk om det är jag och Anders som skall leda mänskligheten i strid mot Ardoiderna, med De Andra som vägledare? Tänk om vi är länken, svaret på frågan, det avgörande i striden. Jag vågar knappt tänka tanken, jag vågar knappt andas den...

Bilderna jag såg när jag var nere i den mörka evigheten vill inte lämna mitt minne. Jag försöker tvinga bort dem men det går inte. Jag såg människor döda varandra för nöjes skull, i större utsträckning än de gör nu... njuta av det. Nu vet jag ju att det är Ardoiderna som njuter av det men det var så grymt. Det var så vidrigt vad de gjorde. Jag har nog nämnt det innan men det kan inte nämnas nog. Jag såg framtiden som den kan bli om jag ger upp, om Anders ger upp. Se dig omkring nästa gång du är ute. Ser du någon som ger dig en extra lång blick? En blick som inte är vänlig? Vem är egentligen din chef, vem är egentligen du? Har du någon gång velat göra någon illa? Har du någon gång sett en skugga i ögonvrån, och när du tittar dit är den borta. Och skuggorna i ditt sovrum om natten, vad är det som säger att de inte kan skada dig?

Anders och jag talade länge om hotet. Om vad vi båda sett och vi lovade varandra att göra allt vi kan. 'Jag tror barnet är viktigt', sade jag. 'Det tror jag med', sade Anders och tog min hand. Mjuknade lite. En svag stöt gick genom handen till hjärtat. Vad det han som mjuknade eller var det jag? Jag vet inte. Vi tittade på varandra länge utan att säga något. Delade samma tankar om framtiden. Det finns ingenstans att gömma sig. Det finns ingenting att göra förutom att slåss.

Nästa gång jag skriver vet jag allt. Jag känner det på mig och jag kommer berätta. Använda detta forum för att berätta om kampen som pågår i det dolda. Så att ni alla vet, så att ni som kan ansluter er till oss... men innan dess ska jag ut på en resa. Jag kan inte säga vart, men jag tror att det kommer vara mer av en mental resa än en fysisk sådan.
Ardoiderna kan inte nå oss här, de förstår inte vad du läser, vad du skriver framför datorn. Kanske blir internet vår räddning? Har du en i dig? Tror du det? Kanske kan jag hjälpa dig sen...

Håll ut mina vänner! De kommer hjälpa mig att hjälpa er...

Sjunde inlägget. 9/8, 10:38

Jag hade en dröm i natt. Jag drömde om honom, om han vars namn jag inte vågar uttala på grund av rädsla. Jag tror jag kommer bryta ihop om jag nämner honom för mycket. Så mycket älskar jag honom.

Jag träffade en man igår. Samma man som tittade på mig på båten ut i skärgården. Han stod och väntade utanför hotellet igår morse, jag kände igen honom direkt och sprang. Visste ju inte vad det var han ville. 'Vänta', ropade han och sträckte ut en hand mot min rygg. Den hängde kvar i luften när jag vände mig om. Hans ögon var stora och sorgsna och jag antar att det var det som fick mig att gå mot honom istället för att fly. 'Vem är du?', frågade jag med darrande röst, rädd för vad han skulle svara. 'Jag vet vem du är', sade han bara till svar och så tog han min hand och ledde mig till ett café alldeles i närheten där vi åt frukost tillsammans. 'Hur kommer det sig att du vet vem jag är?', frågade jag honom mellan tuggorna. 'Jag kände din man', sade han. 'Han var min allra bästa vän och allt han upplevde har jag upplevt tillsammans med honom. Skillnaden är att de aldrig kom åt mig. De kunde aldrig komma åt mig...' Han tystnade och stirrade ner i kaffekoppen. Sorgen i ögonen var saknad. 'Han berättade aldrig om dig', viskade jag för att hindra gråten som växte i min hals. 'Gjorde han inte?' Mannen suckade. 'Det kanske inte är så konstigt. Vi skiljdes inte direkt som vänner. Jag antar att jag svek honom, gav upp när han behövde mig som mest och sen träffade han dig...' Rösten dog ut. När han tittade upp log han faktiskt mot mig. Det mjuknade upp det härjade ansiktet och suddade bort de blåa ringarna under ögonen en aning. 'Är det hans barn?' Han nickade mot magen och jag kände mig genast hotad. Tänk om han ljög, tänk om han var utsänd av Ardoiderna för att göra med mig vad de inte klarade av. Barnet inom mig lät mig veta att det inte var så, han var att lita på. 'Ja', svarade jag lugnt. 'Vad heter du?' Det var en så konstig konversation. Så få ord, korta meningar. Vi var båda nervösa antar jag. 'Anders, trist namn jag vet. Anders är mitt vanliga namn men han kallade mig för något annat. Sa att det var det enda sättet, men jag vill inte prata om det namn han gav mig. Inte än. Du?' Jag skrattade till. Det var länge sedan jag skrattade. 'Vilket av dem vill du höra?' Mitt leende förvandlades till en grimasch när jag såg en rörelse i ögonvrån, en svart skugga. Jag såg på Anders att han hade sett den med. 'De är nyfikna', sade han stelt. 'De vill veta vad vi pratar om....' Jag nickade, trygg i tanken på att de inte kunde ta någon av oss. 'Vi kanske borde prata om vädret?' Han skakade våldsamt på huvudet. 'Jag vet inte hur lång tid vi har på oss. Även om de inte kan ta oss så kan de skicka någon av de sina på oss. Har du träffat de andra?' Jag drog efter andan. 'Har du?' Anders fnös. 'Jag har sett framtiden och jag tror jag kan se i dina ögon att du har gjort det samma. Du, vi får träffas igen. Jag kontaktar dig.' Och så reste han sig upp och gick, med korta snabba steg, mot dörren. Lämnade mig med notan men det gjorde inget.

Nu när jag skriver detta inser jag hur konstigt vårt möte framstår, och det var det. Som på film. Två främlingar möts men de har en direkt koppling till varandra. Ett mål, ett äventyr som väntar. Väntar... det är vad jag gör nu. Väntar på att få träffa de andra igen och jag tror det blir rätt snart nu när de kan läsa att jag träffat Anders.
Får bara hoppas att han får följa med. Jag vet inte om jag klarar av det här själv, men tanken på att jag inte är helt ensam gör mig glad.

Sjätte inlägget Söndag 5:e augusti 2007, 17:56

Jag har legat på sjukhus. I fredags eftermiddag svimmade jag plötsligt av mitt inne på Sveavägen när jag var på väg för att skriva. Snart därefter låg jag i en ambulans och senare fördes jag till ett sjukhus där de tog prover. De frågade om jag var medveten om min graviditet, jag skrattade bara. Mycket kan sägas om mina dagar där men snälla är de och helt omedvetna om vad som utspelar sig om nätterna.

Jag hamnade på strokekavdelningen, bland damer och herrar som drabbats av stroke och deras hjälptlösa rop ekade i korridorerna om nätterna. De tryckte förgäves på sina larmknappar efter sköterskor som aldrig kom, sköterskorna vet ju att de inget kan göra. De ropar på hjälp för att de knappt är medvetna om var de är och överallt omkring dem svävar Ardoider. Jag undrade om de kunde se dem, jag kunde det. De var så många att man kunde se dem utan att se dem i ögonvrån. De kom till och med fram och nosade på mig men av någon underlig anledning kunde de inte göra mer än så. De svävade i taket, mitt ovanför mig och sträckte sina långa armar mot mig, försökte ta sig in. Jag såg att de gjorde det med en gammal dam. Tog sig in och gödde sig på hennes rädslor. Det var ingen idé att ta över henne, jag förstår hur de tänkte. Hon är gammal och ingen bra värd. Men mig ville de ha, de ville ha mig så gärna men de kunde inte. Det gav mig tillfälle att studera dem, dessa osammanhängade, viktlösa klumpar av svart dimma som utgör vårt största hot någonsin. På något sätt är de vackra, ansiktslösa och skrämmande men ändå vackra i sin vidrighet.

Sedan kom sköterskan till mig och tog min temp. Frågade varför jag var vaken. Vad kunde jag säga?

En annan sak jag har märkt nu är att de ofta tar över män, men göder sig på kvinnor. Varför gör de så? Är det för att män anses ha makten i samhället och därför är de bättre värdar? Eller är det för att män till naturen är våldsammare... kan det till och med vara så att män till naturen är våldsammare för att Ardoiderna är i dem? Jag vet inte men jag förstår att jag måste studera dem närmre nu när jag vet att de inte kan ta mig. Trots lugnet i mig så återstår en tanke. Om de tar över alla människor och våldet tar över världen. Om de festar i att döda varandra så som jag såg i framtidsvisionen, där de njuter av att tortera varandra till döds, njuter av att slåss, skapa krig och förödelse. Döda varje människa i en marionettlek, tills ingen finns kvar och sen dra vidare. Om de gör detta och jag är den enda som kan motstå deras intrång, kommer jag vara den sista människan på jorden.

Frågan är dock, varför tar de så lång tid på sig? Varför förökar de sig inte bara och gör vad de kom hit för att göra. Har det med de andra att göra? Eller finns det fler som jag?

Jag är trött igen nu. Trött men förväntansfull. Jag har fått ett nytt mail under den tid jag varit borta. Tidpunkten då jag skulle varit på en plats är redan förbi, men jag har svarat och bett om en ny plats och en ny tid. Jag hoppas på ett framsteg lika stort som det jag gjort under tiden på sjukhuset.

Mycket kan sägas om Sverige. Men det känns skönt att alla skattepengar jag betalade innan allt det här började går till en sjukvård som vår.