Jag har nog börjat ge upp. Jag får inget gensvar längre, hittar inga svar, bara fler frågor som lämnar mig tom. Någonstans runt omkring oss pågår en strid som ingen vill kännas vid. Hur ska jag någonsin kunna avgöra denna strid? Jag, jag är bara en vanlig människa som inte kan ge något mer än mig själv. Frågan är om det räcker...
En av dem, Ardoiderna, kontaktade mig förra veckan. Dagarna efter det har varit smärtsamma. Sorgsna. Hon var så vacker, trots det flimrande ansiktet. Hon visade mig en bild av hur deras värld hade sett ut innan den försvann. Hur vacker den varit innan längtan efter makt hade lagt sig i deras gener och till slut avgjort deras öde. Den var inte helt olik vår och jag tror det var med stor sorg hon talade med mig.
I timmar pratade vi om dem, vad de gör. Farsoten som är dem.. Ardoiderna. Hon försökte förklara att det inte alltid varit så, att de en gång varit fredliga men jag har svårt att tro det och det sade jag till henne. 'Aranel', sade hon då mjukt. 'Var är ni själva på väg?' Jag vrålade av ilska åt hennes ord. 'Det är helt och hållet ert fel. Ni har tagit över, ni förgör oss...' Hon avbröt mig med ett leende. 'Tror du vi hade kunnat ta över er om ni inte redan var på väg dit? Du tror att vi ger oss på vilka som helst, men jag ska tala om för dig att vi har lämnat vissa planeter för att folket där varit för starka. Men ni, ni är redan maktgalna... onda. Här var det bara att kliva in...' Jag fnös åt henne. 'Och de andra?', sade jag och berättade om Bertil vilket fick hennes flimrande ögon att mörkna. 'Vi kan inte tala om dem, de dödar oss.' Efter det var det omöjligt att resonera med henne. Hon lämnade mig med löftet om att lämna vissa av oss men jag vet att hon ljuger, jag såg det på henne. Varför skulle de lämna några av oss?
Så många fler frågor och Bertil finns ingenstans att hitta. Jag tror jag kände en smekning mot min kind igår natt men det var inte han. Anders är lika disträ som jag efter att hon varit här. Han avskärmades...
Det är så vidrigt och konstigt det här.
Vad ska jag göra?
torsdag 27 september 2007
söndag 16 september 2007
Fjortonde inlägget. Söndag 16/9 19:06
Det som var meningen att det skulle bli en daglig redogörelse för alla händelser har utvecklats till en veckovis redogörelse och för det ber jag om ursäkt.
Bertil besökte mig under veckan. Inte i samma form som tidigare utan som en liten pojke. Det var nöden som bringade honom till det. Så sa han. 'Nöden bringade mig till det Amandil', sade han till mig där han stod vid foten av min säng. Han log blekt mot mig och jag log tillbaka. Förvånad över att han hittade mig. 'Spanade', sade han med låg röst. 'Det är inte bara Ardoiderna som har ögonen på er, utan så även vi.'
Han satte sig på sängkanten och såg på mig med ögon som var äldre än pojkens. 'Se' , sade han sen och förde handen mot ena hörnet av mitt rum där flera ljusa gestalter plötsligt uppenbarade sig. Mellan sig hade de en siluett. En svart massa i samma form som en människa. En Ardoid. Det var samma syn jag sett som barn, fast mer skrämmande. De vaga minnen som ibland gjorde sig påminda slängde sig nu över mig, tvingade mig att titta medan de slet sönder Ardoiden i miljontals små bitar som löstes upp i tomma luften. Ett nästan ljudlöst skri av smärta ringde i mina öron. Jag tror nog hundar kan höra det skriket.
Bertil var lugn sen. Han heter ju inte Bertil men ni förstår att jag inte vill berätta hans sanna namn här va? Hur som helst. Han sken upp tillsammans med de andra, den lilla kroppen han lånat. Den lös. Det var så vackert att jag grät lite. Patetiskt va? Ha! Grina sådär bara men jag har blivit hemskt känslig sedan jag blev med barn.
Såg Event Horizon igår på tv. En scen, där de lyckats kryptera loggboken från den tidigare besättningen fick mig att vilja spy. Helvetet, de dödade varandra för nöjes skull. Njöt av det.
Det var näsan samma scen jag såg vid Midsommarkransen, i källaren i mörkret. Fy fan! DET får mig att vilja gråta.
Anders är och hälsar på sin mamma. Jag vågar inte berätta vem min mamma är. Om Ardoiderna tar henne så, de kanske redan har tagit henne. Hela min familj. Jag vågar i ärlighetens namn inte kolla.
Jag tror den lilla flickan Madeleines mamma är en Ardoid nu. Ni vet, hon som försvann i Portugal. Jag tror de tog henne och sen dödade hon sin dotter. För nöjes skull.
Jag känner igen tomheten i hennes blick.
Jag är trött nu.
Ska sova. Strid. Det drömmer jag om. Strid.
Bertil besökte mig under veckan. Inte i samma form som tidigare utan som en liten pojke. Det var nöden som bringade honom till det. Så sa han. 'Nöden bringade mig till det Amandil', sade han till mig där han stod vid foten av min säng. Han log blekt mot mig och jag log tillbaka. Förvånad över att han hittade mig. 'Spanade', sade han med låg röst. 'Det är inte bara Ardoiderna som har ögonen på er, utan så även vi.'
Han satte sig på sängkanten och såg på mig med ögon som var äldre än pojkens. 'Se' , sade han sen och förde handen mot ena hörnet av mitt rum där flera ljusa gestalter plötsligt uppenbarade sig. Mellan sig hade de en siluett. En svart massa i samma form som en människa. En Ardoid. Det var samma syn jag sett som barn, fast mer skrämmande. De vaga minnen som ibland gjorde sig påminda slängde sig nu över mig, tvingade mig att titta medan de slet sönder Ardoiden i miljontals små bitar som löstes upp i tomma luften. Ett nästan ljudlöst skri av smärta ringde i mina öron. Jag tror nog hundar kan höra det skriket.
Bertil var lugn sen. Han heter ju inte Bertil men ni förstår att jag inte vill berätta hans sanna namn här va? Hur som helst. Han sken upp tillsammans med de andra, den lilla kroppen han lånat. Den lös. Det var så vackert att jag grät lite. Patetiskt va? Ha! Grina sådär bara men jag har blivit hemskt känslig sedan jag blev med barn.
Såg Event Horizon igår på tv. En scen, där de lyckats kryptera loggboken från den tidigare besättningen fick mig att vilja spy. Helvetet, de dödade varandra för nöjes skull. Njöt av det.
Det var näsan samma scen jag såg vid Midsommarkransen, i källaren i mörkret. Fy fan! DET får mig att vilja gråta.
Anders är och hälsar på sin mamma. Jag vågar inte berätta vem min mamma är. Om Ardoiderna tar henne så, de kanske redan har tagit henne. Hela min familj. Jag vågar i ärlighetens namn inte kolla.
Jag tror den lilla flickan Madeleines mamma är en Ardoid nu. Ni vet, hon som försvann i Portugal. Jag tror de tog henne och sen dödade hon sin dotter. För nöjes skull.
Jag känner igen tomheten i hennes blick.
Jag är trött nu.
Ska sova. Strid. Det drömmer jag om. Strid.
lördag 8 september 2007
Trettonde inlägget, lördag 8 september 2007, 11:15
Regnet öser ner.
Anders sa härom dan att han vill köpa ett boende, hitta en fast punkt i tillvaron tills dess att barnet är fött och sen ta det därifrån. Jag sa åt honom att det är omöjligt. 'Varför då?', frågade han hetsigt. Han är fortfarande sliten efter olyckan. 'Därför att vi vet nu vad de kan göra. Om de inte kan ta över oss så kommer de döda oss på något annat sätt.. jag kan inte utsätta mitt barn för något sådant!', jag lämnade rummet vi hade hyrt på ett hotell straxt utanför stan. Det var billigt, 395:- natten men inte särskligt fint. Badrummet var litet och jag låste dörren, det var i alla fall någonstans där jag kunde vara ensam.
Jag förstår inte att han inte fattar. Det är han som blivit överkörd och då borde han fatta risken. Jag har tittat på honom, för att se om han flimmrar. Om de tagit honom men jag ser inget och ändå känns han annorlunda. Någon annanstans. Jag måste försöka få tag på Bertil igen känner jag. Fråga honom om råd. Om den strid som han påstår kommer inträffa. Inte snart, men sen. Hur länge måste jag hålla ut? Det är så många frågor som jag vill ha besvarade.
När vi var där borta så frågade jag om han kunde låna min kropp. Jag ville veta hur det kändes. Till en början var han tveksam, sade nej och blev nästan förnärmad tror jag. Men jag insisterade och han provade men sa att det inte gick. Det är lättare att "låna" äldre människors kroppar men en ung kvinna med ett barn i magen, det gick inte. 'Ditt barns vilja är för start, och så även din', sade han och lade sin hand på min. Den var kall och fuktig. Kändes lite död faktiskt och det skrämde mig. Jag struntar i att han kanske läser detta, för det skrämde mig. Bertil. Det skrämde mig jättemycket. Massor av saker du har berättat för mig har gjort mig räddare så här i efterhand. Det finns luckor i din berättelse. Hur länge har detta pågått? Ni måste vara uråldriga. Hur färdas ni genom universum? Hur VET ni var Ardoiderna är på väg? Jag förstår inte. Jag är bara en liten människa, du måste ge mig svar.
I alla fall. Efter att jag hade grälat lite med Anders och låst in mig på toaletten så knackade han på efter en stund. Han lät mig vara ifred ett tag och det var bra. 'Du', sade han. 'Kom ut en stund.' Det var något i hans röst som sade åt mig att göra det. Så jag låste upp och såg att han stod med huvudet böjt och blicken sänkt. Han såg så trött ut, så jag gick fram till honom och tog tag i hans ansikte, tvingade upp hans blick och då kysste han mig. Det är helt galet men det var så skönt. Tusen spänningar i kroppen bara försvann. Tänk att han skuggat mig så länge och väntat. Väntat på rätt tillfälle att ta kontakt och att min kamp numera är vår kamp. Var det så han hade planerat det? Visste han att Anders var den enda som kunde ta hans plats? Jag vet inte och jag får aldrig veta.
Vi sov ihop den natten, jag och Anders. Inget hände jag lovar. Inget mer än att vi höll om varandra, hårt.
Jag drömmer fortfarande om världar som går under. Och om vår. Allt det vackra med mänskligheten som kan försvinna, men också allt det fula. Alla krig, all förstörelse. Det är vårt fel att vi är så svaga så att de bara kunde ta sig in i vår värld och ta över. Vi har aldrig vetat om vårt egenvärde och nu kanske vi inte kommer finnas kvar länge till. Hur får det er att känna er? Glada? Knappast va? Panik? Nej, för jag tvivlar på att folk tror på mig. Jag vill att de ska göra det, men jag tror inte de gör det.
Jag ska berätta något för er. Mitt barn, pappan är en av dem. Bertil berättade det för mig. Min älskling som dog, han lånade en kropp när han träffade mig. Han blev kär och vägrade att lämna tillbaka den. Han tog ett liv för att få vara med mig och sen blev hans liv taget. Naturens balansgång antar jag och jag vill så gärna tro att den kommer drabba Ardoiderna. Att det tar slut här! Att det är här på jorden de kommer få betala för alla liv de tagit men för att det ska hända krävs en stor uppoffring.
Jag är så trött. Det regnar ute men jag tänker gå ut. Jag vill se.
Anders sa härom dan att han vill köpa ett boende, hitta en fast punkt i tillvaron tills dess att barnet är fött och sen ta det därifrån. Jag sa åt honom att det är omöjligt. 'Varför då?', frågade han hetsigt. Han är fortfarande sliten efter olyckan. 'Därför att vi vet nu vad de kan göra. Om de inte kan ta över oss så kommer de döda oss på något annat sätt.. jag kan inte utsätta mitt barn för något sådant!', jag lämnade rummet vi hade hyrt på ett hotell straxt utanför stan. Det var billigt, 395:- natten men inte särskligt fint. Badrummet var litet och jag låste dörren, det var i alla fall någonstans där jag kunde vara ensam.
Jag förstår inte att han inte fattar. Det är han som blivit överkörd och då borde han fatta risken. Jag har tittat på honom, för att se om han flimmrar. Om de tagit honom men jag ser inget och ändå känns han annorlunda. Någon annanstans. Jag måste försöka få tag på Bertil igen känner jag. Fråga honom om råd. Om den strid som han påstår kommer inträffa. Inte snart, men sen. Hur länge måste jag hålla ut? Det är så många frågor som jag vill ha besvarade.
När vi var där borta så frågade jag om han kunde låna min kropp. Jag ville veta hur det kändes. Till en början var han tveksam, sade nej och blev nästan förnärmad tror jag. Men jag insisterade och han provade men sa att det inte gick. Det är lättare att "låna" äldre människors kroppar men en ung kvinna med ett barn i magen, det gick inte. 'Ditt barns vilja är för start, och så även din', sade han och lade sin hand på min. Den var kall och fuktig. Kändes lite död faktiskt och det skrämde mig. Jag struntar i att han kanske läser detta, för det skrämde mig. Bertil. Det skrämde mig jättemycket. Massor av saker du har berättat för mig har gjort mig räddare så här i efterhand. Det finns luckor i din berättelse. Hur länge har detta pågått? Ni måste vara uråldriga. Hur färdas ni genom universum? Hur VET ni var Ardoiderna är på väg? Jag förstår inte. Jag är bara en liten människa, du måste ge mig svar.
I alla fall. Efter att jag hade grälat lite med Anders och låst in mig på toaletten så knackade han på efter en stund. Han lät mig vara ifred ett tag och det var bra. 'Du', sade han. 'Kom ut en stund.' Det var något i hans röst som sade åt mig att göra det. Så jag låste upp och såg att han stod med huvudet böjt och blicken sänkt. Han såg så trött ut, så jag gick fram till honom och tog tag i hans ansikte, tvingade upp hans blick och då kysste han mig. Det är helt galet men det var så skönt. Tusen spänningar i kroppen bara försvann. Tänk att han skuggat mig så länge och väntat. Väntat på rätt tillfälle att ta kontakt och att min kamp numera är vår kamp. Var det så han hade planerat det? Visste han att Anders var den enda som kunde ta hans plats? Jag vet inte och jag får aldrig veta.
Vi sov ihop den natten, jag och Anders. Inget hände jag lovar. Inget mer än att vi höll om varandra, hårt.
Jag drömmer fortfarande om världar som går under. Och om vår. Allt det vackra med mänskligheten som kan försvinna, men också allt det fula. Alla krig, all förstörelse. Det är vårt fel att vi är så svaga så att de bara kunde ta sig in i vår värld och ta över. Vi har aldrig vetat om vårt egenvärde och nu kanske vi inte kommer finnas kvar länge till. Hur får det er att känna er? Glada? Knappast va? Panik? Nej, för jag tvivlar på att folk tror på mig. Jag vill att de ska göra det, men jag tror inte de gör det.
Jag ska berätta något för er. Mitt barn, pappan är en av dem. Bertil berättade det för mig. Min älskling som dog, han lånade en kropp när han träffade mig. Han blev kär och vägrade att lämna tillbaka den. Han tog ett liv för att få vara med mig och sen blev hans liv taget. Naturens balansgång antar jag och jag vill så gärna tro att den kommer drabba Ardoiderna. Att det tar slut här! Att det är här på jorden de kommer få betala för alla liv de tagit men för att det ska hända krävs en stor uppoffring.
Jag är så trött. Det regnar ute men jag tänker gå ut. Jag vill se.
söndag 2 september 2007
Tolfte inlägget, 2/9, 19:02
Det är ingen fara. Det känns skönt att skriva det. Det är ingen fara. Anders ligger fortfarande på sjukhuset och jag åkte ut till den där ön i skärgården ett par dagar. Kan inte förstå att jag var så naiv. Någonstans trodde jag att de kunde ta mig genom att ta över mig, aldrig tänkte jag tanken på att de kunde gå via andra. Eller nu ljuger jag. Klart jag tänkte tanken, det är ett av skälen till att jag aldrig stannar för länge på samma plats. Att jag har undangömda kontanter, att jag försöker undvika att skriva mitt namn. Men jag hoppades alltid att min tanke var fel. Så dum jag har varit. Nu ligger Anders där, på sjukhus. Sårbar. Jag kan inte finnas där för honom hela tiden för då sätter jag mig själv i fara. Mig och min son.
Jag tänker tillbaka på tiden vi hade tillsammans på herrgården. Det var möten titt som tätt. Mannen jag berättat tidigare sade att han heter Bertil. Ett gammalt hederligt svenskt namn. Bertil. Han ljuger. Han heter egentligen något annat. Precis som Anders egentligen heter något annat. Bertil berättade i alla fall om hur deras värld gick under. De hade utvecklats så snabbt, precis som vi människor. Till slut hade de kunnat existera på ett andligt plan, och det var där de hamnade när Ardoiderna tog över deras kroppar. De dog aldrig. Deras värld upphörde att existera men de levde vidare, utan kroppar. På så sätt är dem de enda som aldrig blivit helt utplånade. Vi, vi kommer inte ha en chans. När Ardoiderna väl tagit över så börjar slakten. Njutningen i att döda varandra när de befinner sig i våra kroppar. Även de existerar på ett annat plan, utan kroppar men de lever för vad de gör med oss. Jag tänker på mardrömmarna jag har haft efter att en av våra möjliga framtider visades för mig. Hur länge sen är det nu? Jag vet inte. Tiden har tappat mening. Om ni sett vad jag såg... vad skulle ni göra då?
Bertil säger att jag måste motivera mänskligheten. Hur? Med mitt barn. Det kan börja först när mitt barn har fötts, fram till dess måste jag hålla mig undan. Leva mitt liv i en resväska. Leva mitt liv utan fast punkt och sen. Sen kanske vi har en chans.
När vi var borta hos de andra så fick jag och Anders träffa så många av dem. En del av dem hade "lånat" kroppar, som Bertil. Tillfälligt (lovade han) hade de försiktigt försatt kroppens ägare i ett tillstånd av sömn, sedan hade de tagit över, utan en önskan om att finnas kvar där. Om natten släppte de greppet och återgick till att existera på det andliga planet och det tog en stund för oss att se dem så. Se dem som jag såg dem som liten, vid fotändan på min säng. De är så vackra. Siluetter av ljus som strålar upp mörkret som omger oss dygnet runt.
Bertil förklarade för mig hur viktigt ljuset var. Deras ljus. 'Ljus äter mörker', sade han allvarligt. 'Tyvärr så krävs det att vi är fler. På en Ardoid går fem av oss. På det andliga planet kan vi ta en Ardoid så, kväva dess mörker. Är vi färre kväver de oss. Tar över oss, det är så de förökar sig och det är så vi kan bli utrotade. Det enda sättet, så vi håller oss också gömda. Vi gillar det inte men vi måste. För vår skull, och för er...' När han tystnat tog Anders till orda. 'Men hur, HUR ska vi kunna göra nåt? Jag menar, vi har inget ljus. Vi kan inte kväva dem..' Han blev tyst. Oroad över sina enga ord antar jag. Bertil bara log mot Anders och mig. 'Men hittar ni ett sätt att stänga dem ute, tränga bort dem så kommer de alla att finnas fria samtidigt. Då kan vi ta dem. Men det måste vara ett samarbete. Vi har försökt tidigare med andra raser utan att lyckas. Ni är vårt sista hopp. Allas sista hopp. Vi börjar bli så få. Om de raderar ut er, så går de vidare till nästa plats, och då har de blivit så många att vi inte längre kan förgöra dem.' Bertil hostade till. Det var så sorgligt och så vackert vad de gjorde. De riskerade hela sin existens för att hämnas vad de förlorat, de hade inget mer att förlora så de gjorde vad de kunde för att hjälpa andra. De gör vad de kan för att hjälpa oss. Det är helt fantastiskt! Fantastiskt!
Barnet inom mig rör på sig nu. Ett litet barn, vår framtid. Ni undrar säkert hur, och jag ska berätta hur. I sinom tid. Allt måste planeras mycket noga nu. Allt måste klaffa och vi har bara en chans. Inte nu, men sen.
Jag får kramp i armarna där jag sitter nu, på hemlig plats för jag är inte längre kvar i skärgården och jag är inte på sjukhuset med Anders. Inte idag. Jag ser fler av dem nu. Ute på stan. De flimrande ansiktena och jag förvånas att ingen annan ser dem. Att ingen annan ser att glöden har slocknat i deras ögon. Att de inte är sig själva längre.
Jag drömmer och ser världar bortom vår förintas. Ser vår egen litenhet i det enorma ovanför oss, omkring oss. Universum. De andra har sett så många dö under Ardoidernas sjuka suktande efter våld, död och blod. Varje gång har de lidit stora förluster och varje gång har de gått vidare. Följt efter Ardoiderna till nästa plats, försökt hjälpa dem, misslyckats. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig vilken kraft Ardoiderna har. Vad de kan göra och hur lätt det verkar vara. Vi männsikor är så lätta byten med alla våra sjuka tankar. De tar sig in så lätt och tar över. Inte heller har vår utveckling hjälpt oss existera utanför kropparna, så den dagen då de tagit alla så har vi verkligen dött ut. Alla utom vi få som de inte kan ta. Vi är dömda att se på, hjälplösa och de kommer ta oss med till slut. Inte psykiskt utan fysiskt. Som de försökte göra med Anders.
Det finns så många kvar. Bertil berättade det för oss. Han tror Ardoiderna finner en njutning i att låta dem se världar förintas gång på gång framför deras ögon, att det ger dem extra mycket. 'Vi har inte längre något mål, utom hämden. Hämden för vad de gjorde mot oss och hämnden för vad de har gjort mot andra. Så många vackra världar som gått fölorade, så många folk, raser, som dött... De gnuggar det i ansiktet på oss gång på gång och de liksom vi vet att det här är sista chansen vi har. Jag vet inte hur vi ska klara det...' Han lät så förtvivlad. Det var andra dagen vi hade denna diskussion minns jag. Jag lade en hand på hans arm, tittade honom i ögonen och sände honom en varm tanke. Till svar tryckte han min hand med sin och log, trött, men tacksamt. Han visste att jag inte ger mig. Men det var innan Anders. Innan de försökte döda Anders. Ett outtalat hot och det löfte jag tyst gav till Bertil finns kvar. Kryddat med hat. Jag hatar Ardoiderna. Jag hatar dem och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa till att förgöra dem.
Allt jag kan.
Ska sova nu. I morgon blir Anders ju utskriven och jag ska vara där då, vid hans sida.
Tills vi hörs igen.
Jag tänker tillbaka på tiden vi hade tillsammans på herrgården. Det var möten titt som tätt. Mannen jag berättat tidigare sade att han heter Bertil. Ett gammalt hederligt svenskt namn. Bertil. Han ljuger. Han heter egentligen något annat. Precis som Anders egentligen heter något annat. Bertil berättade i alla fall om hur deras värld gick under. De hade utvecklats så snabbt, precis som vi människor. Till slut hade de kunnat existera på ett andligt plan, och det var där de hamnade när Ardoiderna tog över deras kroppar. De dog aldrig. Deras värld upphörde att existera men de levde vidare, utan kroppar. På så sätt är dem de enda som aldrig blivit helt utplånade. Vi, vi kommer inte ha en chans. När Ardoiderna väl tagit över så börjar slakten. Njutningen i att döda varandra när de befinner sig i våra kroppar. Även de existerar på ett annat plan, utan kroppar men de lever för vad de gör med oss. Jag tänker på mardrömmarna jag har haft efter att en av våra möjliga framtider visades för mig. Hur länge sen är det nu? Jag vet inte. Tiden har tappat mening. Om ni sett vad jag såg... vad skulle ni göra då?
Bertil säger att jag måste motivera mänskligheten. Hur? Med mitt barn. Det kan börja först när mitt barn har fötts, fram till dess måste jag hålla mig undan. Leva mitt liv i en resväska. Leva mitt liv utan fast punkt och sen. Sen kanske vi har en chans.
När vi var borta hos de andra så fick jag och Anders träffa så många av dem. En del av dem hade "lånat" kroppar, som Bertil. Tillfälligt (lovade han) hade de försiktigt försatt kroppens ägare i ett tillstånd av sömn, sedan hade de tagit över, utan en önskan om att finnas kvar där. Om natten släppte de greppet och återgick till att existera på det andliga planet och det tog en stund för oss att se dem så. Se dem som jag såg dem som liten, vid fotändan på min säng. De är så vackra. Siluetter av ljus som strålar upp mörkret som omger oss dygnet runt.
Bertil förklarade för mig hur viktigt ljuset var. Deras ljus. 'Ljus äter mörker', sade han allvarligt. 'Tyvärr så krävs det att vi är fler. På en Ardoid går fem av oss. På det andliga planet kan vi ta en Ardoid så, kväva dess mörker. Är vi färre kväver de oss. Tar över oss, det är så de förökar sig och det är så vi kan bli utrotade. Det enda sättet, så vi håller oss också gömda. Vi gillar det inte men vi måste. För vår skull, och för er...' När han tystnat tog Anders till orda. 'Men hur, HUR ska vi kunna göra nåt? Jag menar, vi har inget ljus. Vi kan inte kväva dem..' Han blev tyst. Oroad över sina enga ord antar jag. Bertil bara log mot Anders och mig. 'Men hittar ni ett sätt att stänga dem ute, tränga bort dem så kommer de alla att finnas fria samtidigt. Då kan vi ta dem. Men det måste vara ett samarbete. Vi har försökt tidigare med andra raser utan att lyckas. Ni är vårt sista hopp. Allas sista hopp. Vi börjar bli så få. Om de raderar ut er, så går de vidare till nästa plats, och då har de blivit så många att vi inte längre kan förgöra dem.' Bertil hostade till. Det var så sorgligt och så vackert vad de gjorde. De riskerade hela sin existens för att hämnas vad de förlorat, de hade inget mer att förlora så de gjorde vad de kunde för att hjälpa andra. De gör vad de kan för att hjälpa oss. Det är helt fantastiskt! Fantastiskt!
Barnet inom mig rör på sig nu. Ett litet barn, vår framtid. Ni undrar säkert hur, och jag ska berätta hur. I sinom tid. Allt måste planeras mycket noga nu. Allt måste klaffa och vi har bara en chans. Inte nu, men sen.
Jag får kramp i armarna där jag sitter nu, på hemlig plats för jag är inte längre kvar i skärgården och jag är inte på sjukhuset med Anders. Inte idag. Jag ser fler av dem nu. Ute på stan. De flimrande ansiktena och jag förvånas att ingen annan ser dem. Att ingen annan ser att glöden har slocknat i deras ögon. Att de inte är sig själva längre.
Jag drömmer och ser världar bortom vår förintas. Ser vår egen litenhet i det enorma ovanför oss, omkring oss. Universum. De andra har sett så många dö under Ardoidernas sjuka suktande efter våld, död och blod. Varje gång har de lidit stora förluster och varje gång har de gått vidare. Följt efter Ardoiderna till nästa plats, försökt hjälpa dem, misslyckats. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig vilken kraft Ardoiderna har. Vad de kan göra och hur lätt det verkar vara. Vi männsikor är så lätta byten med alla våra sjuka tankar. De tar sig in så lätt och tar över. Inte heller har vår utveckling hjälpt oss existera utanför kropparna, så den dagen då de tagit alla så har vi verkligen dött ut. Alla utom vi få som de inte kan ta. Vi är dömda att se på, hjälplösa och de kommer ta oss med till slut. Inte psykiskt utan fysiskt. Som de försökte göra med Anders.
Det finns så många kvar. Bertil berättade det för oss. Han tror Ardoiderna finner en njutning i att låta dem se världar förintas gång på gång framför deras ögon, att det ger dem extra mycket. 'Vi har inte längre något mål, utom hämden. Hämden för vad de gjorde mot oss och hämnden för vad de har gjort mot andra. Så många vackra världar som gått fölorade, så många folk, raser, som dött... De gnuggar det i ansiktet på oss gång på gång och de liksom vi vet att det här är sista chansen vi har. Jag vet inte hur vi ska klara det...' Han lät så förtvivlad. Det var andra dagen vi hade denna diskussion minns jag. Jag lade en hand på hans arm, tittade honom i ögonen och sände honom en varm tanke. Till svar tryckte han min hand med sin och log, trött, men tacksamt. Han visste att jag inte ger mig. Men det var innan Anders. Innan de försökte döda Anders. Ett outtalat hot och det löfte jag tyst gav till Bertil finns kvar. Kryddat med hat. Jag hatar Ardoiderna. Jag hatar dem och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa till att förgöra dem.
Allt jag kan.
Ska sova nu. I morgon blir Anders ju utskriven och jag ska vara där då, vid hans sida.
Tills vi hörs igen.
tisdag 28 augusti 2007
Elfte inlägget, tisdag 28 augusti, 21:37
Herre gud, vad har de gjort?! Anders han, jag vet inte om han är död. Jag vet ingenting. Han blev påkörd och jag svär, jag SVÄR på att jag såg en av dem i förarsätet. Ardoiderna. Det gör så ont, det känns som om jag vill dö.
De tog honom till slut. Det var som i filmen. Ansikten som flimrar, så ser de ut och så såg han som körde ut. Jag skriver för fort nu, måste till sjukhuset. Måste veta vad som hänt.
De andra. Vad kan de göra. Allt den gamle mannen sa till mig, till oss, känns som lögner just nu. Hur kan de rädda?
Får skriva mer sedan. Det finns så mycket kvar att berätta som ni inte vet. Som jag knappt tror på. Hur kan förvänta mig att ni ska tro på det då?
Be för Anders. Till gud, till ingen eller till er egen gud. Han får inte vara död, inte han med...
Helvete.
De tog honom till slut. Det var som i filmen. Ansikten som flimrar, så ser de ut och så såg han som körde ut. Jag skriver för fort nu, måste till sjukhuset. Måste veta vad som hänt.
De andra. Vad kan de göra. Allt den gamle mannen sa till mig, till oss, känns som lögner just nu. Hur kan de rädda?
Får skriva mer sedan. Det finns så mycket kvar att berätta som ni inte vet. Som jag knappt tror på. Hur kan förvänta mig att ni ska tro på det då?
Be för Anders. Till gud, till ingen eller till er egen gud. Han får inte vara död, inte han med...
Helvete.
söndag 26 augusti 2007
Tionde inlägget. 26/8, 20:26
Anders sover. Det är helt galet men jag tror jag är kär. Det kändes helt omöjligt för fyra månader sedan när HAN dog, när allt började men nu. Nu känns det bara rätt... helt rätt för jag vill verkligen inte göra det här ensam.
För att fortsätta min berättelse, när vi kommit in i det där enorma, mörklagda huset så följde vi den gamle mannens röst tills dess att vi gick igenom en till dörr. Vet inte vart vi var, mörkret gjorde det omöjligt att urskilja riktningen. Blindbock hette leken när vi var små? Om några år kommer inga barn att leka blindbock längre, det kommer inte finnas några barn.
Hur som helst. Den gamle mannen med den torra rösten öppnade en dörr och avslöjade vad som måste vara en matsal. Rummet var enormt och knappt alls möblerat. Om ni tänker er serien "nord och syd" som gick på tv förut så vet ni stilen. Ställ sedan något modernt Ikea bord i mitten och sex stolar så fattar ni. En enorm kristallkrona hängde i alla fall i mitten av rummet. Det såg sjukt konstigt ut i kontrast till de vackra väggarna. Även här hade de hängt svarta gardiner för fönstren. Vi var helt ensamma i rummet bortsett från gubben och han gestokulerade åt oss att sätta oss vilket vi gjorde. Sedan gick han och gav mig och Anders en chans att prata. 'Skit i helvete', sade Anders. 'Något känns djävligt fel.' Jag nickade bara och svalde. Jag var ännu torrare i munnen nu och hade svårt att prata. 'Vad är det de har emot solljus, tror du de är vampyrer?', frågade jag. Anders skrattade, nervöst. Jag tror han precis som jag var rädda att det kunde vara så. Jag log snett. 'Även om de är det så kan vi bara slita loss...' Jag kom av mig. Dörren vi kommit in i slogs upp och ännu en gammal man klev in. Han såg ut som Merlin. Ni vet, trollkarlen. Eller i alla fall såg han ut som man kan tänka sig Merlin se ut. Det konstiga med allt det här är att jag hela tiden kan finna likheter med böcker jag läst och filmer jag sett. Det gör att allt känns sjukt overkligt, men det är det inte. Det är det skrämmande.
Gubben kom i alla fall in och han höll fingrarna mot varandra i höjd med bröstet samtidigt som han tittade på oss, synade oss allvarligt. Sedan var han framme hos mig i en enda svepande rörelse. Jag tror inte hans fötter rörde sig men jag vet inte. Allt var så konsigt. Han tog tag i mig och lade en hand på min mage och blundade. Anders for upp på fötter men gubben släppte mig och höll upp en hand för att hindra Anders. Ingen av oss kunde röra oss och sekunden sedan släppte det när han tog bort sin hand från min mage. Utan att tänka mig för slog jag honom. Gav honom en örfil helt enkelt och han ryckte till, tittade på mig nu ännu allvarligare med stora blå ögon och så skrattade han. Ett hjärtligt, öppet skratt och något lossnade. En konstigt atmosfär försvann. 'Jag förstår varför han gillade dig så mycket', sade gubben med mycket mjuk röst. Som en sagoberättare. 'Jag förstår varför han valde dig...' han tystnade och satte sig ner på en av stolarna. Mina ben gav efter och jag damp ner på stolen igen. I min ilska hade jag ställt mig upp och det verkade som om Anders också kände lugnet som lagt sig över oss och även han satte sig ner men hans ögon iakttog mannen vaksamt. 'Vad menar du med att han valde mig?', frågade jag näsvist och han log igen. 'Det är så mycket ni inte vet ni två. Så mycket som ingen vet. Om ni visste om den strid som rasat här sedan urminnes tider, som rasat på andra platser för så länge sen att ni levde i grottor på den tiden. Om ni visste det så skulle ni inte vara så näsvisa. Ni skulle vara ödmjuka inför mig, inför det ni står inför.' Han tystnade. 'Jag har sett framtiden', sade jag tyst till honom. 'Ni visade den för mig.' Gubben fnös till. 'Jag visade dig en av framtiderna, jag har visat ER en av dem. Ni behöver en spark i baken ni människor.' Han lät nästan föraktfull när han sa det. 'Som världen förändras framför er och ni fattar inte att något är fel. Ni säger "Vad är det som händer med världen" men ni gör inget. Ni undrar "vart är världen på väg" men ingen av er är beredd att ta reda på vart den är på väg, eller varför. Det kan bli er undergång men tur för er att vi inte vill att det ska bli så. Vi är här för att hjälpa.' Han blev plötsligt tyst och plockade fram en pipa ur en av fickorna. Han sög på den, tittade på mig och Anders igen. 'Vilka är ni? Och om ni talar om oss människor med sånt hån, varför vill ni hjälpa oss?' Anders spottade ur sig orden men gubben log varligt åt honom. 'Se där har vi dagens första bra frågor', log han. 'Vi, som du så fint uttrycker det är vad ni kallar De Andra, och det enda skälet till att vi är här är hämd. Ren och skär hämd för något som hände långt innan er tid i grottorna. Det handlar om hämd för att ha blivit näst intill utrotade och dömda till ett liv utan kroppar. Ett kringflackande liv utan fast punkt...' Anders avbröt honom. 'Som Ardoiderna', spottade han fram alldeles för snabbt och gubben höll upp en hand. 'Inte alls som dem', sade han sårat. 'Vi är så långt ifrån dem det går att komma. Vi har inte valt att leva som vi gör, det valdes åt oss av en ras som ligger utanför allt er Gud har skapat. De är som parasiter, de tar över och förgör som en svärm gräshoppor. Sen går de vidare till nästa plats och gör samma sak. När er tid är över finns ni inte mer. Mitt släkte lärde oss att existera på ett annat plan långt innan Ardoiderna kom till oss och därför finns vi fortfarande. Osaliga Andar för er, men vi lever i alla fall fortfarande, vi lever för att utrota dem. Ardoiderna.' Hans röst lös av hat. Själv fattade jag inget alls. Det Han hade berättat för mig innan han dog räckte inte och Anders, Anders verkade veta mer. Veta mer än han hade berättat för mig. Jag skakade på huvudet. 'Vad har jag för roll i allt detta?' Krävde jag att få veta med hård röst. 'Vem är jag?' Den gamle mannen riktade all sin uppmärksamhet mot mig. En plötsligt kyla drog genom rummet. 'Du bär på den första länken mellan vår existens och er. Ditt barn', han pekade på min mage 'är av ditt kött och blod men med vår ande. Han är det enda som skyddar dig från Ardoiderna. Han är ert enda hopp' Det var efektfullt hur hans röst dog ut samtidigt som ytterligare en kall vind drog genom rummet. Jag tänkte på det han sagt tidigare. Att de är som osaliga andar för oss. Att de lärt sig existera på ett annat plan och plötsligt förstod jag. De Andra. Andarna. De har funnit hos oss så länge, vissa tror sig se dem och det kan de. Jag har alltid trott mig kunna se Andar och det har jag, hela tiden har de funnits hos mig. De Andra, Andarna. Mannen såg insikten i mig och log. All denna tro på ett liv efter detta... borta. Det är svårt att tänka sig jag vet. Gud finns, han sa det åt mig den gamla mannen. Men vart vi tar vägen när vi dör är det ingen som vet. Inte gud, inte han, ingen. Andarna omkring oss är inte döda människor. Det är en helt annan ras som lever bland oss. Leder oss rätt, ibland fel. Jag har nog inte tappat min tro, bara ändrat lite på den.
Medan jag skriver sneglar jag på Anders. Klockan är snart nio och det börjar en film på tv. Vi bor på ett hotellrum nu. Han och jag. Jag tror jag ska väcka honom och titta på filmen. Jag är fortfarande helt slut och jag har så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan dag. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag får se när jag orkar igen. Det är så mycket ni måste veta för att kämpa vidare, men en sak är säker. Jag slutade säga god natt till figurerna vid foten av sängen när jag var runt 11 år. Jag tror jag ska börja göra det igen i kväll.
Tills vi hörs igen, vilket är mycket snart.
Sov gott alla ni tappra själar!
För att fortsätta min berättelse, när vi kommit in i det där enorma, mörklagda huset så följde vi den gamle mannens röst tills dess att vi gick igenom en till dörr. Vet inte vart vi var, mörkret gjorde det omöjligt att urskilja riktningen. Blindbock hette leken när vi var små? Om några år kommer inga barn att leka blindbock längre, det kommer inte finnas några barn.
Hur som helst. Den gamle mannen med den torra rösten öppnade en dörr och avslöjade vad som måste vara en matsal. Rummet var enormt och knappt alls möblerat. Om ni tänker er serien "nord och syd" som gick på tv förut så vet ni stilen. Ställ sedan något modernt Ikea bord i mitten och sex stolar så fattar ni. En enorm kristallkrona hängde i alla fall i mitten av rummet. Det såg sjukt konstigt ut i kontrast till de vackra väggarna. Även här hade de hängt svarta gardiner för fönstren. Vi var helt ensamma i rummet bortsett från gubben och han gestokulerade åt oss att sätta oss vilket vi gjorde. Sedan gick han och gav mig och Anders en chans att prata. 'Skit i helvete', sade Anders. 'Något känns djävligt fel.' Jag nickade bara och svalde. Jag var ännu torrare i munnen nu och hade svårt att prata. 'Vad är det de har emot solljus, tror du de är vampyrer?', frågade jag. Anders skrattade, nervöst. Jag tror han precis som jag var rädda att det kunde vara så. Jag log snett. 'Även om de är det så kan vi bara slita loss...' Jag kom av mig. Dörren vi kommit in i slogs upp och ännu en gammal man klev in. Han såg ut som Merlin. Ni vet, trollkarlen. Eller i alla fall såg han ut som man kan tänka sig Merlin se ut. Det konstiga med allt det här är att jag hela tiden kan finna likheter med böcker jag läst och filmer jag sett. Det gör att allt känns sjukt overkligt, men det är det inte. Det är det skrämmande.
Gubben kom i alla fall in och han höll fingrarna mot varandra i höjd med bröstet samtidigt som han tittade på oss, synade oss allvarligt. Sedan var han framme hos mig i en enda svepande rörelse. Jag tror inte hans fötter rörde sig men jag vet inte. Allt var så konsigt. Han tog tag i mig och lade en hand på min mage och blundade. Anders for upp på fötter men gubben släppte mig och höll upp en hand för att hindra Anders. Ingen av oss kunde röra oss och sekunden sedan släppte det när han tog bort sin hand från min mage. Utan att tänka mig för slog jag honom. Gav honom en örfil helt enkelt och han ryckte till, tittade på mig nu ännu allvarligare med stora blå ögon och så skrattade han. Ett hjärtligt, öppet skratt och något lossnade. En konstigt atmosfär försvann. 'Jag förstår varför han gillade dig så mycket', sade gubben med mycket mjuk röst. Som en sagoberättare. 'Jag förstår varför han valde dig...' han tystnade och satte sig ner på en av stolarna. Mina ben gav efter och jag damp ner på stolen igen. I min ilska hade jag ställt mig upp och det verkade som om Anders också kände lugnet som lagt sig över oss och även han satte sig ner men hans ögon iakttog mannen vaksamt. 'Vad menar du med att han valde mig?', frågade jag näsvist och han log igen. 'Det är så mycket ni inte vet ni två. Så mycket som ingen vet. Om ni visste om den strid som rasat här sedan urminnes tider, som rasat på andra platser för så länge sen att ni levde i grottor på den tiden. Om ni visste det så skulle ni inte vara så näsvisa. Ni skulle vara ödmjuka inför mig, inför det ni står inför.' Han tystnade. 'Jag har sett framtiden', sade jag tyst till honom. 'Ni visade den för mig.' Gubben fnös till. 'Jag visade dig en av framtiderna, jag har visat ER en av dem. Ni behöver en spark i baken ni människor.' Han lät nästan föraktfull när han sa det. 'Som världen förändras framför er och ni fattar inte att något är fel. Ni säger "Vad är det som händer med världen" men ni gör inget. Ni undrar "vart är världen på väg" men ingen av er är beredd att ta reda på vart den är på väg, eller varför. Det kan bli er undergång men tur för er att vi inte vill att det ska bli så. Vi är här för att hjälpa.' Han blev plötsligt tyst och plockade fram en pipa ur en av fickorna. Han sög på den, tittade på mig och Anders igen. 'Vilka är ni? Och om ni talar om oss människor med sånt hån, varför vill ni hjälpa oss?' Anders spottade ur sig orden men gubben log varligt åt honom. 'Se där har vi dagens första bra frågor', log han. 'Vi, som du så fint uttrycker det är vad ni kallar De Andra, och det enda skälet till att vi är här är hämd. Ren och skär hämd för något som hände långt innan er tid i grottorna. Det handlar om hämd för att ha blivit näst intill utrotade och dömda till ett liv utan kroppar. Ett kringflackande liv utan fast punkt...' Anders avbröt honom. 'Som Ardoiderna', spottade han fram alldeles för snabbt och gubben höll upp en hand. 'Inte alls som dem', sade han sårat. 'Vi är så långt ifrån dem det går att komma. Vi har inte valt att leva som vi gör, det valdes åt oss av en ras som ligger utanför allt er Gud har skapat. De är som parasiter, de tar över och förgör som en svärm gräshoppor. Sen går de vidare till nästa plats och gör samma sak. När er tid är över finns ni inte mer. Mitt släkte lärde oss att existera på ett annat plan långt innan Ardoiderna kom till oss och därför finns vi fortfarande. Osaliga Andar för er, men vi lever i alla fall fortfarande, vi lever för att utrota dem. Ardoiderna.' Hans röst lös av hat. Själv fattade jag inget alls. Det Han hade berättat för mig innan han dog räckte inte och Anders, Anders verkade veta mer. Veta mer än han hade berättat för mig. Jag skakade på huvudet. 'Vad har jag för roll i allt detta?' Krävde jag att få veta med hård röst. 'Vem är jag?' Den gamle mannen riktade all sin uppmärksamhet mot mig. En plötsligt kyla drog genom rummet. 'Du bär på den första länken mellan vår existens och er. Ditt barn', han pekade på min mage 'är av ditt kött och blod men med vår ande. Han är det enda som skyddar dig från Ardoiderna. Han är ert enda hopp' Det var efektfullt hur hans röst dog ut samtidigt som ytterligare en kall vind drog genom rummet. Jag tänkte på det han sagt tidigare. Att de är som osaliga andar för oss. Att de lärt sig existera på ett annat plan och plötsligt förstod jag. De Andra. Andarna. De har funnit hos oss så länge, vissa tror sig se dem och det kan de. Jag har alltid trott mig kunna se Andar och det har jag, hela tiden har de funnits hos mig. De Andra, Andarna. Mannen såg insikten i mig och log. All denna tro på ett liv efter detta... borta. Det är svårt att tänka sig jag vet. Gud finns, han sa det åt mig den gamla mannen. Men vart vi tar vägen när vi dör är det ingen som vet. Inte gud, inte han, ingen. Andarna omkring oss är inte döda människor. Det är en helt annan ras som lever bland oss. Leder oss rätt, ibland fel. Jag har nog inte tappat min tro, bara ändrat lite på den.
Medan jag skriver sneglar jag på Anders. Klockan är snart nio och det börjar en film på tv. Vi bor på ett hotellrum nu. Han och jag. Jag tror jag ska väcka honom och titta på filmen. Jag är fortfarande helt slut och jag har så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan dag. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag får se när jag orkar igen. Det är så mycket ni måste veta för att kämpa vidare, men en sak är säker. Jag slutade säga god natt till figurerna vid foten av sängen när jag var runt 11 år. Jag tror jag ska börja göra det igen i kväll.
Tills vi hörs igen, vilket är mycket snart.
Sov gott alla ni tappra själar!
lördag 25 augusti 2007
Nionde inlägget, 25 augusti, 15:01
Jag kom hem för ett par dagar sen, eller VI kom hem för ett par dagar sedan och jag har hållit mig undan. Tagit hand om mig och barnet och faktiskt Anders som är ett stöd för mig nu. Lika mycket som jag är ett stöd för honom.
Allt började med att vi köpte en bil. En gammal Volvo 240 som jag sen körde mot vårt mål. Anders har inget körkort, inte heller kommer han att ta något nu. Känns onödigt innan vi vet vad som kommer att ske.
Vägbeskrivningen var föga utförligt. Ett par rader jag skrivit ner från mailet jag fick. Kunde vara en fälla, kunde vara någon som lurades. Vi talade om det i bilen, jag och Anders. Han höll min hand ibland, tog den när jag skulle växla bilen och lade den i sitt knä. En sällsam värme spred sig inom mig. Finns det något här? Mellan dessa två sargade själar? Jag trodde det då och nu, nu vet jag.
'Du ska ta till vänster här vid den stora eken.' Anders röst var torr och sprucken, vi hade glömt ta med oss vatten och den sista macken hade vi passerat för en bra stund sedan. Jag lydde. Volvon skrapade upp vägdammen och det yrde om oss. De ser oss på håll, hann jag tänka innan vägen vi färdades på ledde oss in i en lång allé. Solen som tidigare gjort bilen till en bastu, doldes av täta lövverk och skapade en skön skugga över bilen och vägen. Här och där sken solen igenom de täta löven och gav allén ett mjukt gyllene skimmer. Nyfiket såg vi oss omkring. 'Vilket ställe va?' Anders skrattade glädjelöst när vi efter en stund kom fram till det största hus jag någonsin sett. En herrgård av något slag, utan nanm för där fanns ingen skylt. Vi visste på ett ungefär var vi var, men inte mer än så. Jag klev ur och Anders följde mitt exempel. Kisade upp mot den vitputsade fasaden som sken starkt i solen. Även om huset var enorm så var det slitet, såg tomt ut. En stor grusplan, där vi parkerat bilen, sträckte sig längs med hela främre fasaden och torkade rosor fanns planterade mellan gruset och den vita väggen. Bruna och fula. I mitten av grusplanen hade det en gång stått en mäktig fontän, men den hade vittrat sönder och det lilla vatten som låg kvar där var grönt och slemmigt. Huset skvallrade om sin stortid, det kan ha varit för hundra år sedan, eller bara femtio. Nu var det ingenting. Nästan spöklikt och väldigt obehagligt med alla de döda växterna runt omkring. Jag gick och ställde mig vid Anders. Klamrade mig fast vid hans arm medan vi stirrade upp mot de tomma svarta fönstren. Döda ögon, tänkte jag.
Med Anders vid min sida i ett krampaktigt grepp gick jag till slut fram till dörren och knackade på. Jag kunde höra min egen andhämtning i samklang med Anders. Han böjde sig ner och viskade i mitt öra, gåshud spred sig längs med ryggen. 'Om det är såna där, du vet så spring. De kanske kan ta oss ändå. Spring och kör härifrån, se dig inte om...' Jag nickade, blek om nosen med en mage som hotade att spränga mig i bitar. På andra sidan dörren hördes bara ekot av mina knackningar, sen tystnad. Inga steg, ingenting och ändå.. Ändå svängde dörren upp och en man uppenbarade sig i mörkret innanför. Hans hår var vitt som snö, ögonen blå som is och huden fårad som en uttorkad å. Han tittade först på Anders och sedan på mig, med sina kalla ögon och så spred sig något som jag tror var ett leende på hans läppar. Det fanns inget direkt hotfullt över honom, bara något omänskligt även om det borde vara samma sak. 'Ni är väntade', han nickade åt oss och klev undan. Jag tvekade en sekund, tittade på Anders men hans ögon sa åt mig att gå in. Vi ville ha svar så jag släppte tryggheten i hans arm och tog de två trappstegen upp till dörren i ett kliv med honom precis bakom och lät mörkret sluta sig om mig.
Det var inte lika mörkt som i källaren där jag varit innan, men närpå. Svarta, tunga gardiner hindrade ljuset från att strömma in genom fönstren och hindrade också oss för att se hur det egentligen såg ut i rummet där vi befann oss. Ekot efter mina steg avslöjade dock att det var stort och omöblerat. När den stora ekdörren slog igen bakom oss så försvann också det sista ljuset och jag skrek till. Anders var direkt där och andades mot min hud igen, jag blev tröstad. 'Kom med här...' Den gamle mannens röst befann sig längre bort och jag trevade med min lediga hand framför mig, letade mig fram till den plats där hans röst befunnit sig. 'Hit ska ni...' Han lät nästan retfull ett par meter till framför mig. 'Kom här...' Med sin torra röst ledde han oss
Ursäkta avbrottet, Anders kom in precis. Han har köpt blommor. Nu står han vid min högra axel och ser vad jag skriver. Jag blir nervös... vänta.
Anders här. Allt väl. Jag måste sno henne för en stund från er. Jag ser att hon inte ens har kommit till de snaskiga delarna än. Vilka de är får ni väl se. Hon skriver mer senare, när jag är klar med henne
Så, nu fick jag bort honom. Gud alltså. Men okej. Han vill tydligen att vi ska ut i solen. Stockholm är vackert idag, men blåsigt. Soligt men blåsigt. Okej, han ropar. Skriver mer sen!
Allt började med att vi köpte en bil. En gammal Volvo 240 som jag sen körde mot vårt mål. Anders har inget körkort, inte heller kommer han att ta något nu. Känns onödigt innan vi vet vad som kommer att ske.
Vägbeskrivningen var föga utförligt. Ett par rader jag skrivit ner från mailet jag fick. Kunde vara en fälla, kunde vara någon som lurades. Vi talade om det i bilen, jag och Anders. Han höll min hand ibland, tog den när jag skulle växla bilen och lade den i sitt knä. En sällsam värme spred sig inom mig. Finns det något här? Mellan dessa två sargade själar? Jag trodde det då och nu, nu vet jag.
'Du ska ta till vänster här vid den stora eken.' Anders röst var torr och sprucken, vi hade glömt ta med oss vatten och den sista macken hade vi passerat för en bra stund sedan. Jag lydde. Volvon skrapade upp vägdammen och det yrde om oss. De ser oss på håll, hann jag tänka innan vägen vi färdades på ledde oss in i en lång allé. Solen som tidigare gjort bilen till en bastu, doldes av täta lövverk och skapade en skön skugga över bilen och vägen. Här och där sken solen igenom de täta löven och gav allén ett mjukt gyllene skimmer. Nyfiket såg vi oss omkring. 'Vilket ställe va?' Anders skrattade glädjelöst när vi efter en stund kom fram till det största hus jag någonsin sett. En herrgård av något slag, utan nanm för där fanns ingen skylt. Vi visste på ett ungefär var vi var, men inte mer än så. Jag klev ur och Anders följde mitt exempel. Kisade upp mot den vitputsade fasaden som sken starkt i solen. Även om huset var enorm så var det slitet, såg tomt ut. En stor grusplan, där vi parkerat bilen, sträckte sig längs med hela främre fasaden och torkade rosor fanns planterade mellan gruset och den vita väggen. Bruna och fula. I mitten av grusplanen hade det en gång stått en mäktig fontän, men den hade vittrat sönder och det lilla vatten som låg kvar där var grönt och slemmigt. Huset skvallrade om sin stortid, det kan ha varit för hundra år sedan, eller bara femtio. Nu var det ingenting. Nästan spöklikt och väldigt obehagligt med alla de döda växterna runt omkring. Jag gick och ställde mig vid Anders. Klamrade mig fast vid hans arm medan vi stirrade upp mot de tomma svarta fönstren. Döda ögon, tänkte jag.
Med Anders vid min sida i ett krampaktigt grepp gick jag till slut fram till dörren och knackade på. Jag kunde höra min egen andhämtning i samklang med Anders. Han böjde sig ner och viskade i mitt öra, gåshud spred sig längs med ryggen. 'Om det är såna där, du vet så spring. De kanske kan ta oss ändå. Spring och kör härifrån, se dig inte om...' Jag nickade, blek om nosen med en mage som hotade att spränga mig i bitar. På andra sidan dörren hördes bara ekot av mina knackningar, sen tystnad. Inga steg, ingenting och ändå.. Ändå svängde dörren upp och en man uppenbarade sig i mörkret innanför. Hans hår var vitt som snö, ögonen blå som is och huden fårad som en uttorkad å. Han tittade först på Anders och sedan på mig, med sina kalla ögon och så spred sig något som jag tror var ett leende på hans läppar. Det fanns inget direkt hotfullt över honom, bara något omänskligt även om det borde vara samma sak. 'Ni är väntade', han nickade åt oss och klev undan. Jag tvekade en sekund, tittade på Anders men hans ögon sa åt mig att gå in. Vi ville ha svar så jag släppte tryggheten i hans arm och tog de två trappstegen upp till dörren i ett kliv med honom precis bakom och lät mörkret sluta sig om mig.
Det var inte lika mörkt som i källaren där jag varit innan, men närpå. Svarta, tunga gardiner hindrade ljuset från att strömma in genom fönstren och hindrade också oss för att se hur det egentligen såg ut i rummet där vi befann oss. Ekot efter mina steg avslöjade dock att det var stort och omöblerat. När den stora ekdörren slog igen bakom oss så försvann också det sista ljuset och jag skrek till. Anders var direkt där och andades mot min hud igen, jag blev tröstad. 'Kom med här...' Den gamle mannens röst befann sig längre bort och jag trevade med min lediga hand framför mig, letade mig fram till den plats där hans röst befunnit sig. 'Hit ska ni...' Han lät nästan retfull ett par meter till framför mig. 'Kom här...' Med sin torra röst ledde han oss
Ursäkta avbrottet, Anders kom in precis. Han har köpt blommor. Nu står han vid min högra axel och ser vad jag skriver. Jag blir nervös... vänta.
Anders här. Allt väl. Jag måste sno henne för en stund från er. Jag ser att hon inte ens har kommit till de snaskiga delarna än. Vilka de är får ni väl se. Hon skriver mer senare, när jag är klar med henne
Så, nu fick jag bort honom. Gud alltså. Men okej. Han vill tydligen att vi ska ut i solen. Stockholm är vackert idag, men blåsigt. Soligt men blåsigt. Okej, han ropar. Skriver mer sen!
lördag 11 augusti 2007
Åttonde inlägget, 11 augusti, 22:57
Jag har träffat Anders igen. Vi sågs vid Fridhemsplan idag, tog en fika på Thelins. Han såg om möjligt ännu mer härdad ut än senast trots att det bara var ett par dagar sen. 'Du ser fin ut', sade han till mig och kostade på sig ett leende. Jag besvarade det så gott jag kunde. Är han döende? Jag vågade inte fråga. Ingen människa som är frisk ser ut som han gör, men det kanske är hjärnspöken som förstör och inget fysiskt. Det psykiska kan ju påverka det fysiska negativt, det vet jag allt om.
'Har du hört något från de andra?', frågade han efter en stunds tystnad. Jag nickade, jag har fått ett nytt email och det berättade jag för honom. Jag sa också att jag måste resa, att vi måste resa. De vet om att vi har träffats och de vill ha med honom. 'Jag förstod det', sade han. 'Jag vet redan så mycket och jag tror...' Han tystade en stund. 'Jag tror att de velat föra ihop oss redan från början, vi två som de inte kan ta. Det måste finnas fler, fler som vi. Kanske kommer de till samma plats...' Jag nickade tankfullt. Visst verkade det rimligt men jag mindes Terminatorfilmerna. Speciellt den sista. Där var de två, två som skulle ena mänskligheten. Kanske är det en romantisk tanke men tänk om, OM. Tänk om det är jag och Anders som skall leda mänskligheten i strid mot Ardoiderna, med De Andra som vägledare? Tänk om vi är länken, svaret på frågan, det avgörande i striden. Jag vågar knappt tänka tanken, jag vågar knappt andas den...
Bilderna jag såg när jag var nere i den mörka evigheten vill inte lämna mitt minne. Jag försöker tvinga bort dem men det går inte. Jag såg människor döda varandra för nöjes skull, i större utsträckning än de gör nu... njuta av det. Nu vet jag ju att det är Ardoiderna som njuter av det men det var så grymt. Det var så vidrigt vad de gjorde. Jag har nog nämnt det innan men det kan inte nämnas nog. Jag såg framtiden som den kan bli om jag ger upp, om Anders ger upp. Se dig omkring nästa gång du är ute. Ser du någon som ger dig en extra lång blick? En blick som inte är vänlig? Vem är egentligen din chef, vem är egentligen du? Har du någon gång velat göra någon illa? Har du någon gång sett en skugga i ögonvrån, och när du tittar dit är den borta. Och skuggorna i ditt sovrum om natten, vad är det som säger att de inte kan skada dig?
Anders och jag talade länge om hotet. Om vad vi båda sett och vi lovade varandra att göra allt vi kan. 'Jag tror barnet är viktigt', sade jag. 'Det tror jag med', sade Anders och tog min hand. Mjuknade lite. En svag stöt gick genom handen till hjärtat. Vad det han som mjuknade eller var det jag? Jag vet inte. Vi tittade på varandra länge utan att säga något. Delade samma tankar om framtiden. Det finns ingenstans att gömma sig. Det finns ingenting att göra förutom att slåss.
Nästa gång jag skriver vet jag allt. Jag känner det på mig och jag kommer berätta. Använda detta forum för att berätta om kampen som pågår i det dolda. Så att ni alla vet, så att ni som kan ansluter er till oss... men innan dess ska jag ut på en resa. Jag kan inte säga vart, men jag tror att det kommer vara mer av en mental resa än en fysisk sådan.
Ardoiderna kan inte nå oss här, de förstår inte vad du läser, vad du skriver framför datorn. Kanske blir internet vår räddning? Har du en i dig? Tror du det? Kanske kan jag hjälpa dig sen...
Håll ut mina vänner! De kommer hjälpa mig att hjälpa er...
'Har du hört något från de andra?', frågade han efter en stunds tystnad. Jag nickade, jag har fått ett nytt email och det berättade jag för honom. Jag sa också att jag måste resa, att vi måste resa. De vet om att vi har träffats och de vill ha med honom. 'Jag förstod det', sade han. 'Jag vet redan så mycket och jag tror...' Han tystade en stund. 'Jag tror att de velat föra ihop oss redan från början, vi två som de inte kan ta. Det måste finnas fler, fler som vi. Kanske kommer de till samma plats...' Jag nickade tankfullt. Visst verkade det rimligt men jag mindes Terminatorfilmerna. Speciellt den sista. Där var de två, två som skulle ena mänskligheten. Kanske är det en romantisk tanke men tänk om, OM. Tänk om det är jag och Anders som skall leda mänskligheten i strid mot Ardoiderna, med De Andra som vägledare? Tänk om vi är länken, svaret på frågan, det avgörande i striden. Jag vågar knappt tänka tanken, jag vågar knappt andas den...
Bilderna jag såg när jag var nere i den mörka evigheten vill inte lämna mitt minne. Jag försöker tvinga bort dem men det går inte. Jag såg människor döda varandra för nöjes skull, i större utsträckning än de gör nu... njuta av det. Nu vet jag ju att det är Ardoiderna som njuter av det men det var så grymt. Det var så vidrigt vad de gjorde. Jag har nog nämnt det innan men det kan inte nämnas nog. Jag såg framtiden som den kan bli om jag ger upp, om Anders ger upp. Se dig omkring nästa gång du är ute. Ser du någon som ger dig en extra lång blick? En blick som inte är vänlig? Vem är egentligen din chef, vem är egentligen du? Har du någon gång velat göra någon illa? Har du någon gång sett en skugga i ögonvrån, och när du tittar dit är den borta. Och skuggorna i ditt sovrum om natten, vad är det som säger att de inte kan skada dig?
Anders och jag talade länge om hotet. Om vad vi båda sett och vi lovade varandra att göra allt vi kan. 'Jag tror barnet är viktigt', sade jag. 'Det tror jag med', sade Anders och tog min hand. Mjuknade lite. En svag stöt gick genom handen till hjärtat. Vad det han som mjuknade eller var det jag? Jag vet inte. Vi tittade på varandra länge utan att säga något. Delade samma tankar om framtiden. Det finns ingenstans att gömma sig. Det finns ingenting att göra förutom att slåss.
Nästa gång jag skriver vet jag allt. Jag känner det på mig och jag kommer berätta. Använda detta forum för att berätta om kampen som pågår i det dolda. Så att ni alla vet, så att ni som kan ansluter er till oss... men innan dess ska jag ut på en resa. Jag kan inte säga vart, men jag tror att det kommer vara mer av en mental resa än en fysisk sådan.
Ardoiderna kan inte nå oss här, de förstår inte vad du läser, vad du skriver framför datorn. Kanske blir internet vår räddning? Har du en i dig? Tror du det? Kanske kan jag hjälpa dig sen...
Håll ut mina vänner! De kommer hjälpa mig att hjälpa er...
torsdag 9 augusti 2007
Sjunde inlägget. 9/8, 10:38
Jag hade en dröm i natt. Jag drömde om honom, om han vars namn jag inte vågar uttala på grund av rädsla. Jag tror jag kommer bryta ihop om jag nämner honom för mycket. Så mycket älskar jag honom.
Jag träffade en man igår. Samma man som tittade på mig på båten ut i skärgården. Han stod och väntade utanför hotellet igår morse, jag kände igen honom direkt och sprang. Visste ju inte vad det var han ville. 'Vänta', ropade han och sträckte ut en hand mot min rygg. Den hängde kvar i luften när jag vände mig om. Hans ögon var stora och sorgsna och jag antar att det var det som fick mig att gå mot honom istället för att fly. 'Vem är du?', frågade jag med darrande röst, rädd för vad han skulle svara. 'Jag vet vem du är', sade han bara till svar och så tog han min hand och ledde mig till ett café alldeles i närheten där vi åt frukost tillsammans. 'Hur kommer det sig att du vet vem jag är?', frågade jag honom mellan tuggorna. 'Jag kände din man', sade han. 'Han var min allra bästa vän och allt han upplevde har jag upplevt tillsammans med honom. Skillnaden är att de aldrig kom åt mig. De kunde aldrig komma åt mig...' Han tystnade och stirrade ner i kaffekoppen. Sorgen i ögonen var saknad. 'Han berättade aldrig om dig', viskade jag för att hindra gråten som växte i min hals. 'Gjorde han inte?' Mannen suckade. 'Det kanske inte är så konstigt. Vi skiljdes inte direkt som vänner. Jag antar att jag svek honom, gav upp när han behövde mig som mest och sen träffade han dig...' Rösten dog ut. När han tittade upp log han faktiskt mot mig. Det mjuknade upp det härjade ansiktet och suddade bort de blåa ringarna under ögonen en aning. 'Är det hans barn?' Han nickade mot magen och jag kände mig genast hotad. Tänk om han ljög, tänk om han var utsänd av Ardoiderna för att göra med mig vad de inte klarade av. Barnet inom mig lät mig veta att det inte var så, han var att lita på. 'Ja', svarade jag lugnt. 'Vad heter du?' Det var en så konstig konversation. Så få ord, korta meningar. Vi var båda nervösa antar jag. 'Anders, trist namn jag vet. Anders är mitt vanliga namn men han kallade mig för något annat. Sa att det var det enda sättet, men jag vill inte prata om det namn han gav mig. Inte än. Du?' Jag skrattade till. Det var länge sedan jag skrattade. 'Vilket av dem vill du höra?' Mitt leende förvandlades till en grimasch när jag såg en rörelse i ögonvrån, en svart skugga. Jag såg på Anders att han hade sett den med. 'De är nyfikna', sade han stelt. 'De vill veta vad vi pratar om....' Jag nickade, trygg i tanken på att de inte kunde ta någon av oss. 'Vi kanske borde prata om vädret?' Han skakade våldsamt på huvudet. 'Jag vet inte hur lång tid vi har på oss. Även om de inte kan ta oss så kan de skicka någon av de sina på oss. Har du träffat de andra?' Jag drog efter andan. 'Har du?' Anders fnös. 'Jag har sett framtiden och jag tror jag kan se i dina ögon att du har gjort det samma. Du, vi får träffas igen. Jag kontaktar dig.' Och så reste han sig upp och gick, med korta snabba steg, mot dörren. Lämnade mig med notan men det gjorde inget.
Nu när jag skriver detta inser jag hur konstigt vårt möte framstår, och det var det. Som på film. Två främlingar möts men de har en direkt koppling till varandra. Ett mål, ett äventyr som väntar. Väntar... det är vad jag gör nu. Väntar på att få träffa de andra igen och jag tror det blir rätt snart nu när de kan läsa att jag träffat Anders.
Får bara hoppas att han får följa med. Jag vet inte om jag klarar av det här själv, men tanken på att jag inte är helt ensam gör mig glad.
Jag träffade en man igår. Samma man som tittade på mig på båten ut i skärgården. Han stod och väntade utanför hotellet igår morse, jag kände igen honom direkt och sprang. Visste ju inte vad det var han ville. 'Vänta', ropade han och sträckte ut en hand mot min rygg. Den hängde kvar i luften när jag vände mig om. Hans ögon var stora och sorgsna och jag antar att det var det som fick mig att gå mot honom istället för att fly. 'Vem är du?', frågade jag med darrande röst, rädd för vad han skulle svara. 'Jag vet vem du är', sade han bara till svar och så tog han min hand och ledde mig till ett café alldeles i närheten där vi åt frukost tillsammans. 'Hur kommer det sig att du vet vem jag är?', frågade jag honom mellan tuggorna. 'Jag kände din man', sade han. 'Han var min allra bästa vän och allt han upplevde har jag upplevt tillsammans med honom. Skillnaden är att de aldrig kom åt mig. De kunde aldrig komma åt mig...' Han tystnade och stirrade ner i kaffekoppen. Sorgen i ögonen var saknad. 'Han berättade aldrig om dig', viskade jag för att hindra gråten som växte i min hals. 'Gjorde han inte?' Mannen suckade. 'Det kanske inte är så konstigt. Vi skiljdes inte direkt som vänner. Jag antar att jag svek honom, gav upp när han behövde mig som mest och sen träffade han dig...' Rösten dog ut. När han tittade upp log han faktiskt mot mig. Det mjuknade upp det härjade ansiktet och suddade bort de blåa ringarna under ögonen en aning. 'Är det hans barn?' Han nickade mot magen och jag kände mig genast hotad. Tänk om han ljög, tänk om han var utsänd av Ardoiderna för att göra med mig vad de inte klarade av. Barnet inom mig lät mig veta att det inte var så, han var att lita på. 'Ja', svarade jag lugnt. 'Vad heter du?' Det var en så konstig konversation. Så få ord, korta meningar. Vi var båda nervösa antar jag. 'Anders, trist namn jag vet. Anders är mitt vanliga namn men han kallade mig för något annat. Sa att det var det enda sättet, men jag vill inte prata om det namn han gav mig. Inte än. Du?' Jag skrattade till. Det var länge sedan jag skrattade. 'Vilket av dem vill du höra?' Mitt leende förvandlades till en grimasch när jag såg en rörelse i ögonvrån, en svart skugga. Jag såg på Anders att han hade sett den med. 'De är nyfikna', sade han stelt. 'De vill veta vad vi pratar om....' Jag nickade, trygg i tanken på att de inte kunde ta någon av oss. 'Vi kanske borde prata om vädret?' Han skakade våldsamt på huvudet. 'Jag vet inte hur lång tid vi har på oss. Även om de inte kan ta oss så kan de skicka någon av de sina på oss. Har du träffat de andra?' Jag drog efter andan. 'Har du?' Anders fnös. 'Jag har sett framtiden och jag tror jag kan se i dina ögon att du har gjort det samma. Du, vi får träffas igen. Jag kontaktar dig.' Och så reste han sig upp och gick, med korta snabba steg, mot dörren. Lämnade mig med notan men det gjorde inget.
Nu när jag skriver detta inser jag hur konstigt vårt möte framstår, och det var det. Som på film. Två främlingar möts men de har en direkt koppling till varandra. Ett mål, ett äventyr som väntar. Väntar... det är vad jag gör nu. Väntar på att få träffa de andra igen och jag tror det blir rätt snart nu när de kan läsa att jag träffat Anders.
Får bara hoppas att han får följa med. Jag vet inte om jag klarar av det här själv, men tanken på att jag inte är helt ensam gör mig glad.
söndag 5 augusti 2007
Sjätte inlägget Söndag 5:e augusti 2007, 17:56
Jag har legat på sjukhus. I fredags eftermiddag svimmade jag plötsligt av mitt inne på Sveavägen när jag var på väg för att skriva. Snart därefter låg jag i en ambulans och senare fördes jag till ett sjukhus där de tog prover. De frågade om jag var medveten om min graviditet, jag skrattade bara. Mycket kan sägas om mina dagar där men snälla är de och helt omedvetna om vad som utspelar sig om nätterna.
Jag hamnade på strokekavdelningen, bland damer och herrar som drabbats av stroke och deras hjälptlösa rop ekade i korridorerna om nätterna. De tryckte förgäves på sina larmknappar efter sköterskor som aldrig kom, sköterskorna vet ju att de inget kan göra. De ropar på hjälp för att de knappt är medvetna om var de är och överallt omkring dem svävar Ardoider. Jag undrade om de kunde se dem, jag kunde det. De var så många att man kunde se dem utan att se dem i ögonvrån. De kom till och med fram och nosade på mig men av någon underlig anledning kunde de inte göra mer än så. De svävade i taket, mitt ovanför mig och sträckte sina långa armar mot mig, försökte ta sig in. Jag såg att de gjorde det med en gammal dam. Tog sig in och gödde sig på hennes rädslor. Det var ingen idé att ta över henne, jag förstår hur de tänkte. Hon är gammal och ingen bra värd. Men mig ville de ha, de ville ha mig så gärna men de kunde inte. Det gav mig tillfälle att studera dem, dessa osammanhängade, viktlösa klumpar av svart dimma som utgör vårt största hot någonsin. På något sätt är de vackra, ansiktslösa och skrämmande men ändå vackra i sin vidrighet.
Sedan kom sköterskan till mig och tog min temp. Frågade varför jag var vaken. Vad kunde jag säga?
En annan sak jag har märkt nu är att de ofta tar över män, men göder sig på kvinnor. Varför gör de så? Är det för att män anses ha makten i samhället och därför är de bättre värdar? Eller är det för att män till naturen är våldsammare... kan det till och med vara så att män till naturen är våldsammare för att Ardoiderna är i dem? Jag vet inte men jag förstår att jag måste studera dem närmre nu när jag vet att de inte kan ta mig. Trots lugnet i mig så återstår en tanke. Om de tar över alla människor och våldet tar över världen. Om de festar i att döda varandra så som jag såg i framtidsvisionen, där de njuter av att tortera varandra till döds, njuter av att slåss, skapa krig och förödelse. Döda varje människa i en marionettlek, tills ingen finns kvar och sen dra vidare. Om de gör detta och jag är den enda som kan motstå deras intrång, kommer jag vara den sista människan på jorden.
Frågan är dock, varför tar de så lång tid på sig? Varför förökar de sig inte bara och gör vad de kom hit för att göra. Har det med de andra att göra? Eller finns det fler som jag?
Jag är trött igen nu. Trött men förväntansfull. Jag har fått ett nytt mail under den tid jag varit borta. Tidpunkten då jag skulle varit på en plats är redan förbi, men jag har svarat och bett om en ny plats och en ny tid. Jag hoppas på ett framsteg lika stort som det jag gjort under tiden på sjukhuset.
Mycket kan sägas om Sverige. Men det känns skönt att alla skattepengar jag betalade innan allt det här började går till en sjukvård som vår.
Jag hamnade på strokekavdelningen, bland damer och herrar som drabbats av stroke och deras hjälptlösa rop ekade i korridorerna om nätterna. De tryckte förgäves på sina larmknappar efter sköterskor som aldrig kom, sköterskorna vet ju att de inget kan göra. De ropar på hjälp för att de knappt är medvetna om var de är och överallt omkring dem svävar Ardoider. Jag undrade om de kunde se dem, jag kunde det. De var så många att man kunde se dem utan att se dem i ögonvrån. De kom till och med fram och nosade på mig men av någon underlig anledning kunde de inte göra mer än så. De svävade i taket, mitt ovanför mig och sträckte sina långa armar mot mig, försökte ta sig in. Jag såg att de gjorde det med en gammal dam. Tog sig in och gödde sig på hennes rädslor. Det var ingen idé att ta över henne, jag förstår hur de tänkte. Hon är gammal och ingen bra värd. Men mig ville de ha, de ville ha mig så gärna men de kunde inte. Det gav mig tillfälle att studera dem, dessa osammanhängade, viktlösa klumpar av svart dimma som utgör vårt största hot någonsin. På något sätt är de vackra, ansiktslösa och skrämmande men ändå vackra i sin vidrighet.
Sedan kom sköterskan till mig och tog min temp. Frågade varför jag var vaken. Vad kunde jag säga?
En annan sak jag har märkt nu är att de ofta tar över män, men göder sig på kvinnor. Varför gör de så? Är det för att män anses ha makten i samhället och därför är de bättre värdar? Eller är det för att män till naturen är våldsammare... kan det till och med vara så att män till naturen är våldsammare för att Ardoiderna är i dem? Jag vet inte men jag förstår att jag måste studera dem närmre nu när jag vet att de inte kan ta mig. Trots lugnet i mig så återstår en tanke. Om de tar över alla människor och våldet tar över världen. Om de festar i att döda varandra så som jag såg i framtidsvisionen, där de njuter av att tortera varandra till döds, njuter av att slåss, skapa krig och förödelse. Döda varje människa i en marionettlek, tills ingen finns kvar och sen dra vidare. Om de gör detta och jag är den enda som kan motstå deras intrång, kommer jag vara den sista människan på jorden.
Frågan är dock, varför tar de så lång tid på sig? Varför förökar de sig inte bara och gör vad de kom hit för att göra. Har det med de andra att göra? Eller finns det fler som jag?
Jag är trött igen nu. Trött men förväntansfull. Jag har fått ett nytt mail under den tid jag varit borta. Tidpunkten då jag skulle varit på en plats är redan förbi, men jag har svarat och bett om en ny plats och en ny tid. Jag hoppas på ett framsteg lika stort som det jag gjort under tiden på sjukhuset.
Mycket kan sägas om Sverige. Men det känns skönt att alla skattepengar jag betalade innan allt det här började går till en sjukvård som vår.
tisdag 31 juli 2007
Femte inlägget, 31/7 12:55
Jag åkte dit igår kväll, där vi bodde. Jag vet att det är farligt, att de väntar där på mig men efter det som hände förut.. jag vet inte om jag tycker det är värt det. En del av mig vill bara ge upp, lämna över mig själv till dem och inte bry mig. När de väl tagit över mig så vet jag ju ändå inte vem jag är. Det finns inget kvar av mig. Men när jag väl kom dit, hem, så visste jag att det aldrig kan bli så. Minnena från vår tid tillsammans skulle vara borta för alltid. Allt mänskligt omkring mig skulle dö ut, förruttna. De bryr sig inte. De bryr sig inte om naturen, kultur, allt det vackra omkring oss. Stockholm, den vackra staden omkring oss skulle bli en stinkande soptipp. Den blå planeten skulle dö ut och sen skulle de bara dra vidare som en farsot. Jag har sett det. Jag har sett ondskans ansikte, jag vet vad som kan hända och även om den enkla vägen är att bara luta sig tillbaka och strunta i allt så kan jag inte göra det.
Efter flera timmar i tomrummet, stirrandes på vår historia, vår nutid och vår framtid så blev jag äcklad och rädd så till den grad att jag faktiskt var beredd att offra allt för att slippa se det ske. Men så nu, jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska lösa det, men jag kan inte bara strunta i det....
Ardoiderna ligger bakom allt, och nu menar jag ALLT, våld i samhället. De kom när vi blev intelligenta nog att kunna tillföra dem något. Visst var vi våldsamma innan dess, men det är ingenting jämfört med vad som hände sen. De lever på det. De lever på hatet, våldet, morden... avundsjukan i samhället. De är djävulen. Jag sitter här i en kiosk på Hornsgatan och skakar på huvudet åt det jag skriver för det låter så sjukt och så overkligt.. men hur overkligt det än verkar så kan jag inget annat göra än att berätta och hoppas att någon kanske förstår. Tror mig. Ju fler som vaknar ju större chans har vi.
Hitler ni vet? Ardoid... You name it. Din elaka granne som gillar att psyka dig, antagligen Ardoid. Fan, min mamma kanske är det för jag minns hur hon var. Elak och djävlig. Men varför kom de aldrig åt mig? Varför kom de aldrig åt vissa av oss?? I svaret ligger nyckeln till hela vår framtid.
Efter flera timmar i tomrummet, stirrandes på vår historia, vår nutid och vår framtid så blev jag äcklad och rädd så till den grad att jag faktiskt var beredd att offra allt för att slippa se det ske. Men så nu, jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska lösa det, men jag kan inte bara strunta i det....
Ardoiderna ligger bakom allt, och nu menar jag ALLT, våld i samhället. De kom när vi blev intelligenta nog att kunna tillföra dem något. Visst var vi våldsamma innan dess, men det är ingenting jämfört med vad som hände sen. De lever på det. De lever på hatet, våldet, morden... avundsjukan i samhället. De är djävulen. Jag sitter här i en kiosk på Hornsgatan och skakar på huvudet åt det jag skriver för det låter så sjukt och så overkligt.. men hur overkligt det än verkar så kan jag inget annat göra än att berätta och hoppas att någon kanske förstår. Tror mig. Ju fler som vaknar ju större chans har vi.
Hitler ni vet? Ardoid... You name it. Din elaka granne som gillar att psyka dig, antagligen Ardoid. Fan, min mamma kanske är det för jag minns hur hon var. Elak och djävlig. Men varför kom de aldrig åt mig? Varför kom de aldrig åt vissa av oss?? I svaret ligger nyckeln till hela vår framtid.
söndag 29 juli 2007
Fjärde inlägget. 29 juli, 18:46
Jag vet inte var jag ska börja. Saker och ting har fått en otäck vändning. Jag fick ett email. Till en början trodde jag att det var någon som skojjade och jag svarade därefter. Mailet jag sedan fick tillbaka orsakade en skarp smärta i magen, då visste jag att det var sant. Det stod en adress och en tidpunkt följt av ett ord på det gamla språket. Jag var tungen att ta mig dit men hade jag vetat vad som väntade så hade jag aldrig åkt.
Midsommarkransen, sedan några kringelkrokiga vägar bort. Jag följde en egenhädnigt skissad karta och sen var jag där. Ett vackert hus, fyra våningar högt med röd, putsad fasad. Det var dock inte uppåt jag skulle utan nedåt, ner i en källare som var smutsig och luktade fukt och jord. Till och med död, men det skrämde mig inte just då, jag var desperat. Jag gick långsamt genom de trånga korridorerna, igenom en svart dörr som dolde en trappa ner i underjorden. Jag vet inte hur länge huset stått där men jag vet att det inte är många av mänsklig härkomst som gått ner för den trappen. Det enda ljus som fanns kom från några skitiga, nakna glödlampor var femte meter. De satt tillräckligt långt ifrån varandra för att skapa mörker mellan sig. Det var i det mörkret som rädslan tog över. Det kändes som om väggarna andades, som om någonting var med mig där nere, tittade, väntade. Efter vad som kändes som en evighet tog trappen slut och jag stod framför ett rundat valv, en öppning som jag med bultande hjärta gick igenom.
Synen som mötte mig går inte att beskriva men jag tänker försöka.
Det var ett enormt tomrum, en svart evighet utan tak och väggar. Ett stampat jordgolv utan fotspår... och i mitten, jag tror i alla fall att det var i mittten, en stol i mitten av en ljuscirkel. Vad ljuset kom ifrån vet jag inte för det fanns ingen lampa. Det fanns bara stolen och cirkeln och en ensamhet som var så tryckande att jag ville skrika. Ändå fann jag ingen röst inom mig. Allt som var jag satt och darrade långt inom mig och vågade inte komma ut. Trots det styrde jag mina steg mot stolen. Jag tror det var en brutal känsla av att vilja veta.
När jag satt mig ner ekade en röst i den tomma evigheten. Den talade på det gamla språket, ett språk jag inte kan så bra. Bara ord här och där men efter en stund fann jag mönster i orden och till slut förstod jag allt. Jag tror det var barnet inom mig som fick mig att förstå. Det finns ingen annan förklaring.
'Du är välkommen', sade rösten när den hade förstått att jag visste vad den sa. 'Låt oss samtala..' Att förstå var en sak men att tala var en annan. Efter en stund gav jag upp och talade vanligt svenska. Vad det än var som jag talade med verkade förstå mig ändå, den envisades dock med att tala på det gamla språket. 'Vi förstår att du letat efter oss, vi förstår att du söker hjälp?' Det var en fråga och jag svarade att jag bar på ett barn som var hans, att han berättat för mig om Ardoiderna. Om vad de gör mot mänskligheten och att barnet inom mig skulle ha en betydande roll i det stundande kriget. Mina ord fick rösten att skratta. Ett kallt, ogästvänligt skratt som inte gjorde mig tryggare, tvärtom, jag blev på helspänn. 'Kriget har alltid varit, det är platsen som är annorlunda...' Jag måste erkänna att jag blev förvirrad. Det var så mycket som pågick utan att jag visste om det. Barnet inom mig sägs vara avgörande, men jag vill veta nu. På grund av just detta måste jag får veta nu och jag sa det. Jag krävde att få veta och sen hände allting mycket fort. Mina hårda ord orsakade ett känsloutbrott. Ljuste försvann och jag kände händer på min kropp, överallt. De lyfte upp mig och bar iväg mig, jag vet inte vad men jag skrek. Jag skrek så det sved i halsen, bad dem lämna mig ifred, bad för mitt liv och mitt barns liv men de fortsatte hålla i mig, ville inte släppa. Jag vet inte hur länge de bar på mig men snart såg jag ett skumt ljus närma sig. Det var ett fönster såg jag, ett fönster där ett gulaktigt ljus kastade långa strimmor av ljus på det stampade jordgolvet. Jag hann aldrig se vilka de var de som burit mig. De släppte mig innan ljuset hjälpte mina ögon och så försvann de ljudlöst, lämnade mig ensam vid fönstret som jag sakta närmade mig. Det jag såg, herre gud det jag såg. Om det finns en gud. Jag hoppas det finns en gud för om det inte finns en gud så är det slut. Jag kan inte förmå mig att berätta. Inte nu, minnet är för färskt inom mig. Jag gråter nu, jag struntar i om folk tittar på mig här där jag sitter och skriver. Jag bryr mig inte för det jag såg var framtiden. Gud hjälpe oss alla... det jag såg var framtiden.
Midsommarkransen, sedan några kringelkrokiga vägar bort. Jag följde en egenhädnigt skissad karta och sen var jag där. Ett vackert hus, fyra våningar högt med röd, putsad fasad. Det var dock inte uppåt jag skulle utan nedåt, ner i en källare som var smutsig och luktade fukt och jord. Till och med död, men det skrämde mig inte just då, jag var desperat. Jag gick långsamt genom de trånga korridorerna, igenom en svart dörr som dolde en trappa ner i underjorden. Jag vet inte hur länge huset stått där men jag vet att det inte är många av mänsklig härkomst som gått ner för den trappen. Det enda ljus som fanns kom från några skitiga, nakna glödlampor var femte meter. De satt tillräckligt långt ifrån varandra för att skapa mörker mellan sig. Det var i det mörkret som rädslan tog över. Det kändes som om väggarna andades, som om någonting var med mig där nere, tittade, väntade. Efter vad som kändes som en evighet tog trappen slut och jag stod framför ett rundat valv, en öppning som jag med bultande hjärta gick igenom.
Synen som mötte mig går inte att beskriva men jag tänker försöka.
Det var ett enormt tomrum, en svart evighet utan tak och väggar. Ett stampat jordgolv utan fotspår... och i mitten, jag tror i alla fall att det var i mittten, en stol i mitten av en ljuscirkel. Vad ljuset kom ifrån vet jag inte för det fanns ingen lampa. Det fanns bara stolen och cirkeln och en ensamhet som var så tryckande att jag ville skrika. Ändå fann jag ingen röst inom mig. Allt som var jag satt och darrade långt inom mig och vågade inte komma ut. Trots det styrde jag mina steg mot stolen. Jag tror det var en brutal känsla av att vilja veta.
När jag satt mig ner ekade en röst i den tomma evigheten. Den talade på det gamla språket, ett språk jag inte kan så bra. Bara ord här och där men efter en stund fann jag mönster i orden och till slut förstod jag allt. Jag tror det var barnet inom mig som fick mig att förstå. Det finns ingen annan förklaring.
'Du är välkommen', sade rösten när den hade förstått att jag visste vad den sa. 'Låt oss samtala..' Att förstå var en sak men att tala var en annan. Efter en stund gav jag upp och talade vanligt svenska. Vad det än var som jag talade med verkade förstå mig ändå, den envisades dock med att tala på det gamla språket. 'Vi förstår att du letat efter oss, vi förstår att du söker hjälp?' Det var en fråga och jag svarade att jag bar på ett barn som var hans, att han berättat för mig om Ardoiderna. Om vad de gör mot mänskligheten och att barnet inom mig skulle ha en betydande roll i det stundande kriget. Mina ord fick rösten att skratta. Ett kallt, ogästvänligt skratt som inte gjorde mig tryggare, tvärtom, jag blev på helspänn. 'Kriget har alltid varit, det är platsen som är annorlunda...' Jag måste erkänna att jag blev förvirrad. Det var så mycket som pågick utan att jag visste om det. Barnet inom mig sägs vara avgörande, men jag vill veta nu. På grund av just detta måste jag får veta nu och jag sa det. Jag krävde att få veta och sen hände allting mycket fort. Mina hårda ord orsakade ett känsloutbrott. Ljuste försvann och jag kände händer på min kropp, överallt. De lyfte upp mig och bar iväg mig, jag vet inte vad men jag skrek. Jag skrek så det sved i halsen, bad dem lämna mig ifred, bad för mitt liv och mitt barns liv men de fortsatte hålla i mig, ville inte släppa. Jag vet inte hur länge de bar på mig men snart såg jag ett skumt ljus närma sig. Det var ett fönster såg jag, ett fönster där ett gulaktigt ljus kastade långa strimmor av ljus på det stampade jordgolvet. Jag hann aldrig se vilka de var de som burit mig. De släppte mig innan ljuset hjälpte mina ögon och så försvann de ljudlöst, lämnade mig ensam vid fönstret som jag sakta närmade mig. Det jag såg, herre gud det jag såg. Om det finns en gud. Jag hoppas det finns en gud för om det inte finns en gud så är det slut. Jag kan inte förmå mig att berätta. Inte nu, minnet är för färskt inom mig. Jag gråter nu, jag struntar i om folk tittar på mig här där jag sitter och skriver. Jag bryr mig inte för det jag såg var framtiden. Gud hjälpe oss alla... det jag såg var framtiden.
tisdag 24 juli 2007
Tredje inlägget 25/7 08:57
Idag får alla vanliga arbetare lön. Min paranoia blir värre och värre. Jag känner mig som hustrun i "Djävulens Advokat" som ser människorna omkring sig som de verkligen är. Så ser jag alla, med förvridna ansikten. Har ni inte sett filmen så se den, jag lovar att ni kommer tänka efter sen. Vilka är det ni egentligen arbetar med? Vem är det som sover bredvid er om natten? Ibland blir rädslan så stor att den nästan kväver mig. Vad händer om någon av dem får tag på mig? Kommer jag veta att jag är jag?
Jag ska åka tillbaka in till stan idag igen, båten går klockan 10. Jag har lånat datorn som ägarinnan till vandrarhemmet har på sitt kontor. Hon vet inte om vad jag gör, jag raderar det jag kan ur datorns minne innan jag lämnar tillbaka den och hoppas att ingen förstår att jag varit här. Dock känner jag min säker här, eller det är en överdrift, jag känner mig lite mindre rädd här. Något med naturen känns så kraftfull. Kanske kan naturen hjälpa oss. Jag hoppas det. Hoppet lämnar mig aldrig.
Innan han dog försökte han berätta för mig allting, hur länge de funnits bland oss, vad det var de ville och framförallt vem han var och vad han gjorde här. Jag har levt mitt liv som vanligt, aldrig riktigt förstått vad som håller på att hända framför mig. Nu vet jag. De har funnits här i ungefär 100 år, de lever på våra rädslor, klamrar sig fast vid våra sinnen så länge att vi tappar bort vilka vi är. Tar över gör de, sakta. Han vet inte hur han känner till allt. Det kom smygande... jag undrar han om han själv förstod vad det var han sa. Att det kom smygande måste ju betyda att de andra är som Ardoiderna, att de också tar sig in och tar över? Fast de är goda, men kan någonting vara gott som gör så? Jag vet inte, allt jag vet är att jag är livrädd även för de andra, fastän jag vet att de är de enda som kan göra något för mig. Jag måste få kontakt med dem, få hjälp.
Efter att ha flytt i tre månader och tänkt en hel del har jag min egen teori om vad det är som är på väg att hända, men jag vågar inte skriva det här. Det är via nätet de andra ska hitta mig, det är via nätet jag kan hålla mig undan från Ardoiderna och jag vill inte stöta mig med de andra. Vill inte förarga dem. Antar att jag är rädd för vad de kan göra, hoppas de inte tar illa upp nu men jag ÄR rädd. Jag har alltid varit rädd sedan jag var liten, men denna rädsla är annorlunda. Den sitter djupare, är våldsam....
Samtidigt har jag fått en kämparanda jag aldrig haft innan, antar att det är barnet inom mig som ger mig den styrkan. Någon måste börja slå tillbaka och kanske är det jag? Jag vet att det jag har inom mig är avgörande, att båda sidor vill komma åt barnet. Jag kan inget annat göra än att följa mina instinkter och hoppas att allt löser sig till det bästa.
Nej, nu ska jag samla ihop mina saker och åka. Som vanligt vet jag inte var jag är på väg, jag måste vara i konstant rörelse. Jag har lite pengar jag måste hämta upp från ett av mina gömställen, men jag kan inte säga var. En av dem som läser detta kan ha en Ardoid i sig...
Jag ska åka tillbaka in till stan idag igen, båten går klockan 10. Jag har lånat datorn som ägarinnan till vandrarhemmet har på sitt kontor. Hon vet inte om vad jag gör, jag raderar det jag kan ur datorns minne innan jag lämnar tillbaka den och hoppas att ingen förstår att jag varit här. Dock känner jag min säker här, eller det är en överdrift, jag känner mig lite mindre rädd här. Något med naturen känns så kraftfull. Kanske kan naturen hjälpa oss. Jag hoppas det. Hoppet lämnar mig aldrig.
Innan han dog försökte han berätta för mig allting, hur länge de funnits bland oss, vad det var de ville och framförallt vem han var och vad han gjorde här. Jag har levt mitt liv som vanligt, aldrig riktigt förstått vad som håller på att hända framför mig. Nu vet jag. De har funnits här i ungefär 100 år, de lever på våra rädslor, klamrar sig fast vid våra sinnen så länge att vi tappar bort vilka vi är. Tar över gör de, sakta. Han vet inte hur han känner till allt. Det kom smygande... jag undrar han om han själv förstod vad det var han sa. Att det kom smygande måste ju betyda att de andra är som Ardoiderna, att de också tar sig in och tar över? Fast de är goda, men kan någonting vara gott som gör så? Jag vet inte, allt jag vet är att jag är livrädd även för de andra, fastän jag vet att de är de enda som kan göra något för mig. Jag måste få kontakt med dem, få hjälp.
Efter att ha flytt i tre månader och tänkt en hel del har jag min egen teori om vad det är som är på väg att hända, men jag vågar inte skriva det här. Det är via nätet de andra ska hitta mig, det är via nätet jag kan hålla mig undan från Ardoiderna och jag vill inte stöta mig med de andra. Vill inte förarga dem. Antar att jag är rädd för vad de kan göra, hoppas de inte tar illa upp nu men jag ÄR rädd. Jag har alltid varit rädd sedan jag var liten, men denna rädsla är annorlunda. Den sitter djupare, är våldsam....
Samtidigt har jag fått en kämparanda jag aldrig haft innan, antar att det är barnet inom mig som ger mig den styrkan. Någon måste börja slå tillbaka och kanske är det jag? Jag vet att det jag har inom mig är avgörande, att båda sidor vill komma åt barnet. Jag kan inget annat göra än att följa mina instinkter och hoppas att allt löser sig till det bästa.
Nej, nu ska jag samla ihop mina saker och åka. Som vanligt vet jag inte var jag är på väg, jag måste vara i konstant rörelse. Jag har lite pengar jag måste hämta upp från ett av mina gömställen, men jag kan inte säga var. En av dem som läser detta kan ha en Ardoid i sig...
måndag 23 juli 2007
Andra inlägget - 23 Juli 18:41
Idag känner jag mig lite lugnare. Jag tog en båt ut i skärgården och sitter och skriver på en lånad dator, på något sätt verkar folk vilja hjälpa en flicka med jagad blick och en växande mage. Det ger mig lite hopp om framtiden, något jag inte har haft på ett tag nu. Hopp.
Det regnar ute och mitt sinne känns för tillfället lika grått som himlen utanför. Jag söker trygghet tills dess att barnet är fött, trygghet jag inte kan finns någonstans. Trygghet jag måste bära med mig. Allt jag äger bär jag med mig, på ryggen. Några ombyten kläder, lite hygienprodukter och så pengar. Pengar har jag gott om, det var något han såg till att jag aldrig skulle sakna och det underlättar verkligen.
Jag tänker tillbaka på de tre åren vi fick tillsammans och det ger mig lite ro.
Det var ett tag sedan jag såg en av dem nu. Ardoid. Han fick nästan tag på mig vid Slussen. Jag sprang ner mot Söder Mälarstrand, kände hans andetag mot min nacke. Lungorna höll på att sprängas och ryggsäcken slog obarmhärtigt mot min rygg. Jag hann en bra bit och skulle precis till att korsa vägen för att komma upp mot Münchenbryggeriet, min plan var att nå hornsgatan och kanske försvinna i mängden. Jag kunde känna Ardoiden,. hans långa fingerliknande tentaklar mot min nacke. De ville leta sig in i mig, ta det som är mitt och jag skrek. Skrek så högt jag kunde för att stänga den ute och sekunden efter var den borta. Jag tror det var barnet som gav mig styrkan att skrika. Jag vet inte orden, men de hjälpte. Jag förstår nu att jag skrek på det urgamla språket och att han löstes upp i luften.
En man på båten stirrade på mig idag, som om han hade sett mig förut. Min paranoia vet inga gränser längre. Flykten är ensam. Vem kan jag lita på? När ska de ljusa finna mig.
Jag minns när jag talade med dig om vad jag alltid gjorde innan jag skulle sova när jag var liten. Hur jag sa god natt till siluetterna som stod vid fotändan av min säng och hur jag kände det där starka tvånget att också säga god natt till de mörka figurer som flöt uppe vid taket. Annars skulle de bli arga. Jag slutade se dem när jag var runt tio år. Då sade du ingenting men när du var döende, låg i mina armar de sista sekunderna av ditt liv så berättade du att det var Ardoiderna jag sett, uppe i taket. Jag frågade dig vilka de vid sängkanten var, du svarade att det var de andra. De goda utan namn.
Hur ska jag förmedla mig nu? Så att de hittar mig? Hur många dagar ska jag vänta innan jag måste hitta på något ytterligare sätt? HJÄLP MIG! Jag måste hitta en fristad då den dagen kommer när jag ska föda. Vem kan ta emot mig och skydda mig mot DEM? Vem kan det urgamla språket? Energin som kommer att pulsera från mig skulle kunna väcka de döda, det var vad han sa. Jag måste ha hittat dem innan dess. 6 månader kvar. Hur ska jag någonsin orka fly så länge? Och sen? Så många frågor och inga svar. Varför lämnade du mig utan svar?
Klockan är snart sju. Mannen vid dörren ska få tillbaka sin dator och jag ska hitta någonstans att sova i natt. Någon sa att det fanns ett B&B i närheten. Hoppas att det finns plats där, tanken på en natt i det fria lockar inte. Även om de kan ta sig igenom stängda dörrar, så känns det ändå lite tryggare att låsa om sig. Det håller mardrömmarna borta.
/A
Det regnar ute och mitt sinne känns för tillfället lika grått som himlen utanför. Jag söker trygghet tills dess att barnet är fött, trygghet jag inte kan finns någonstans. Trygghet jag måste bära med mig. Allt jag äger bär jag med mig, på ryggen. Några ombyten kläder, lite hygienprodukter och så pengar. Pengar har jag gott om, det var något han såg till att jag aldrig skulle sakna och det underlättar verkligen.
Jag tänker tillbaka på de tre åren vi fick tillsammans och det ger mig lite ro.
Det var ett tag sedan jag såg en av dem nu. Ardoid. Han fick nästan tag på mig vid Slussen. Jag sprang ner mot Söder Mälarstrand, kände hans andetag mot min nacke. Lungorna höll på att sprängas och ryggsäcken slog obarmhärtigt mot min rygg. Jag hann en bra bit och skulle precis till att korsa vägen för att komma upp mot Münchenbryggeriet, min plan var att nå hornsgatan och kanske försvinna i mängden. Jag kunde känna Ardoiden,. hans långa fingerliknande tentaklar mot min nacke. De ville leta sig in i mig, ta det som är mitt och jag skrek. Skrek så högt jag kunde för att stänga den ute och sekunden efter var den borta. Jag tror det var barnet som gav mig styrkan att skrika. Jag vet inte orden, men de hjälpte. Jag förstår nu att jag skrek på det urgamla språket och att han löstes upp i luften.
En man på båten stirrade på mig idag, som om han hade sett mig förut. Min paranoia vet inga gränser längre. Flykten är ensam. Vem kan jag lita på? När ska de ljusa finna mig.
Jag minns när jag talade med dig om vad jag alltid gjorde innan jag skulle sova när jag var liten. Hur jag sa god natt till siluetterna som stod vid fotändan av min säng och hur jag kände det där starka tvånget att också säga god natt till de mörka figurer som flöt uppe vid taket. Annars skulle de bli arga. Jag slutade se dem när jag var runt tio år. Då sade du ingenting men när du var döende, låg i mina armar de sista sekunderna av ditt liv så berättade du att det var Ardoiderna jag sett, uppe i taket. Jag frågade dig vilka de vid sängkanten var, du svarade att det var de andra. De goda utan namn.
Hur ska jag förmedla mig nu? Så att de hittar mig? Hur många dagar ska jag vänta innan jag måste hitta på något ytterligare sätt? HJÄLP MIG! Jag måste hitta en fristad då den dagen kommer när jag ska föda. Vem kan ta emot mig och skydda mig mot DEM? Vem kan det urgamla språket? Energin som kommer att pulsera från mig skulle kunna väcka de döda, det var vad han sa. Jag måste ha hittat dem innan dess. 6 månader kvar. Hur ska jag någonsin orka fly så länge? Och sen? Så många frågor och inga svar. Varför lämnade du mig utan svar?
Klockan är snart sju. Mannen vid dörren ska få tillbaka sin dator och jag ska hitta någonstans att sova i natt. Någon sa att det fanns ett B&B i närheten. Hoppas att det finns plats där, tanken på en natt i det fria lockar inte. Även om de kan ta sig igenom stängda dörrar, så känns det ändå lite tryggare att låsa om sig. Det håller mardrömmarna borta.
/A
fredag 20 juli 2007
Första inlägget sedan han dog, 20/7-2007, 20:44
Jag vet inte hur lång tid jag har på mig innan de kommer. Allt jag vet är att jag måste meddela mig, visa att jag lever så som vi kom överrens om. Om jag gör det så kanske jag blir hittad av rätt personer denna gång. Kontaktad via email eller via denna blogg.
Jag lovade att göra världen uppmärksam, lovade att berätta vår historia medan jag väntade på hjälp och det är det jag tänker börja med nu.
Jag är gravid i tredje månaden. Det är tre månader sedan jag blev gravid och det är tre månader sedan han dog, barnets far. Ardoiderna dödade honom, de som lever mitt ibland oss men som man inte ser. Varje dag måste jag flytta, jag måste vara i konstant rörelse så att de inte hittar mig. Jag driver omkring utan fast punkt. Och ändå vet jag inte hur jag ska börja. Jag är rädd hela tiden att de ska hitta mig. Jag är rädd nu när jag sitter på internetcafét och skriver, rädd att känna den där kypande, isande känslan längs med ryggraden som säger att de är i närheten. Rädd att när jag sitter här så ser jag en av dem i ögonvrån. Man kan bara se dem i ögonvrån, man ser dem inte om man tittar rakt på dem. Ardoiderna.
Det var först när vi träffades, när det egentligen var för sent som jag fick veta allt. När jag redan hade blivit gravid. När han hade berättat så frågade jag om abort. 'Barnet kommer inte tillåta det', svarade han. 'Det är för starkt.' Inte långt därefter fann de honom och tog honom och nu är de ute efter mig och det barn jag bär på.
Tre månader sade han. Vänta tills barnet är tillräckligt stort för att ge dig den styrka du kommer behöva och jag väntade. Höll mig gömd, hörde inte av mig till någon men nu kan jag det. På internet kan de inte finna mig, här kan de inte komma åt mig. Här kan jag förmedla mig till de andra. De som kan hjälpa och kanske, kanske kommer de till mig.
Shit. Dörren till fiket öppnade sig, det drog alldeles för kallt för att vara mitt i sommaren. Kanske är de här nu. Shit vad hjärtat slår. Jag måste gå, vågar inte sitta här längre nu. De känner av mig det vet jag, de känner av barnet inom mig och jag måste gömma mig nu men innan jag går skriver jag det. Det som gör att de andra kan hitta mig, mitt riktiga namn. Namnet han gav mig innan han dog. Innan de tog honom.
Aurelia, Aranel, Amandil.
Vet inte när jag kan skriva igen. Snart hoppas jag och jag ber till den gud jag hoppas finns, att det finns ett svar när jag är tillbaka igen.
//A
Jag lovade att göra världen uppmärksam, lovade att berätta vår historia medan jag väntade på hjälp och det är det jag tänker börja med nu.
Jag är gravid i tredje månaden. Det är tre månader sedan jag blev gravid och det är tre månader sedan han dog, barnets far. Ardoiderna dödade honom, de som lever mitt ibland oss men som man inte ser. Varje dag måste jag flytta, jag måste vara i konstant rörelse så att de inte hittar mig. Jag driver omkring utan fast punkt. Och ändå vet jag inte hur jag ska börja. Jag är rädd hela tiden att de ska hitta mig. Jag är rädd nu när jag sitter på internetcafét och skriver, rädd att känna den där kypande, isande känslan längs med ryggraden som säger att de är i närheten. Rädd att när jag sitter här så ser jag en av dem i ögonvrån. Man kan bara se dem i ögonvrån, man ser dem inte om man tittar rakt på dem. Ardoiderna.
Det var först när vi träffades, när det egentligen var för sent som jag fick veta allt. När jag redan hade blivit gravid. När han hade berättat så frågade jag om abort. 'Barnet kommer inte tillåta det', svarade han. 'Det är för starkt.' Inte långt därefter fann de honom och tog honom och nu är de ute efter mig och det barn jag bär på.
Tre månader sade han. Vänta tills barnet är tillräckligt stort för att ge dig den styrka du kommer behöva och jag väntade. Höll mig gömd, hörde inte av mig till någon men nu kan jag det. På internet kan de inte finna mig, här kan de inte komma åt mig. Här kan jag förmedla mig till de andra. De som kan hjälpa och kanske, kanske kommer de till mig.
Shit. Dörren till fiket öppnade sig, det drog alldeles för kallt för att vara mitt i sommaren. Kanske är de här nu. Shit vad hjärtat slår. Jag måste gå, vågar inte sitta här längre nu. De känner av mig det vet jag, de känner av barnet inom mig och jag måste gömma mig nu men innan jag går skriver jag det. Det som gör att de andra kan hitta mig, mitt riktiga namn. Namnet han gav mig innan han dog. Innan de tog honom.
Aurelia, Aranel, Amandil.
Vet inte när jag kan skriva igen. Snart hoppas jag och jag ber till den gud jag hoppas finns, att det finns ett svar när jag är tillbaka igen.
//A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)