Tionde inlägget. 26/8, 20:26

Anders sover. Det är helt galet men jag tror jag är kär. Det kändes helt omöjligt för fyra månader sedan när HAN dog, när allt började men nu. Nu känns det bara rätt... helt rätt för jag vill verkligen inte göra det här ensam.

För att fortsätta min berättelse, när vi kommit in i det där enorma, mörklagda huset så följde vi den gamle mannens röst tills dess att vi gick igenom en till dörr. Vet inte vart vi var, mörkret gjorde det omöjligt att urskilja riktningen. Blindbock hette leken när vi var små? Om några år kommer inga barn att leka blindbock längre, det kommer inte finnas några barn.

Hur som helst. Den gamle mannen med den torra rösten öppnade en dörr och avslöjade vad som måste vara en matsal. Rummet var enormt och knappt alls möblerat. Om ni tänker er serien "nord och syd" som gick på tv förut så vet ni stilen. Ställ sedan något modernt Ikea bord i mitten och sex stolar så fattar ni. En enorm kristallkrona hängde i alla fall i mitten av rummet. Det såg sjukt konstigt ut i kontrast till de vackra väggarna. Även här hade de hängt svarta gardiner för fönstren. Vi var helt ensamma i rummet bortsett från gubben och han gestokulerade åt oss att sätta oss vilket vi gjorde. Sedan gick han och gav mig och Anders en chans att prata. 'Skit i helvete', sade Anders. 'Något känns djävligt fel.' Jag nickade bara och svalde. Jag var ännu torrare i munnen nu och hade svårt att prata. 'Vad är det de har emot solljus, tror du de är vampyrer?', frågade jag. Anders skrattade, nervöst. Jag tror han precis som jag var rädda att det kunde vara så. Jag log snett. 'Även om de är det så kan vi bara slita loss...' Jag kom av mig. Dörren vi kommit in i slogs upp och ännu en gammal man klev in. Han såg ut som Merlin. Ni vet, trollkarlen. Eller i alla fall såg han ut som man kan tänka sig Merlin se ut. Det konstiga med allt det här är att jag hela tiden kan finna likheter med böcker jag läst och filmer jag sett. Det gör att allt känns sjukt overkligt, men det är det inte. Det är det skrämmande.

Gubben kom i alla fall in och han höll fingrarna mot varandra i höjd med bröstet samtidigt som han tittade på oss, synade oss allvarligt. Sedan var han framme hos mig i en enda svepande rörelse. Jag tror inte hans fötter rörde sig men jag vet inte. Allt var så konsigt. Han tog tag i mig och lade en hand på min mage och blundade. Anders for upp på fötter men gubben släppte mig och höll upp en hand för att hindra Anders. Ingen av oss kunde röra oss och sekunden sedan släppte det när han tog bort sin hand från min mage. Utan att tänka mig för slog jag honom. Gav honom en örfil helt enkelt och han ryckte till, tittade på mig nu ännu allvarligare med stora blå ögon och så skrattade han. Ett hjärtligt, öppet skratt och något lossnade. En konstigt atmosfär försvann. 'Jag förstår varför han gillade dig så mycket', sade gubben med mycket mjuk röst. Som en sagoberättare. 'Jag förstår varför han valde dig...' han tystnade och satte sig ner på en av stolarna. Mina ben gav efter och jag damp ner på stolen igen. I min ilska hade jag ställt mig upp och det verkade som om Anders också kände lugnet som lagt sig över oss och även han satte sig ner men hans ögon iakttog mannen vaksamt. 'Vad menar du med att han valde mig?', frågade jag näsvist och han log igen. 'Det är så mycket ni inte vet ni två. Så mycket som ingen vet. Om ni visste om den strid som rasat här sedan urminnes tider, som rasat på andra platser för så länge sen att ni levde i grottor på den tiden. Om ni visste det så skulle ni inte vara så näsvisa. Ni skulle vara ödmjuka inför mig, inför det ni står inför.' Han tystnade. 'Jag har sett framtiden', sade jag tyst till honom. 'Ni visade den för mig.' Gubben fnös till. 'Jag visade dig en av framtiderna, jag har visat ER en av dem. Ni behöver en spark i baken ni människor.' Han lät nästan föraktfull när han sa det. 'Som världen förändras framför er och ni fattar inte att något är fel. Ni säger "Vad är det som händer med världen" men ni gör inget. Ni undrar "vart är världen på väg" men ingen av er är beredd att ta reda på vart den är på väg, eller varför. Det kan bli er undergång men tur för er att vi inte vill att det ska bli så. Vi är här för att hjälpa.' Han blev plötsligt tyst och plockade fram en pipa ur en av fickorna. Han sög på den, tittade på mig och Anders igen. 'Vilka är ni? Och om ni talar om oss människor med sånt hån, varför vill ni hjälpa oss?' Anders spottade ur sig orden men gubben log varligt åt honom. 'Se där har vi dagens första bra frågor', log han. 'Vi, som du så fint uttrycker det är vad ni kallar De Andra, och det enda skälet till att vi är här är hämd. Ren och skär hämd för något som hände långt innan er tid i grottorna. Det handlar om hämd för att ha blivit näst intill utrotade och dömda till ett liv utan kroppar. Ett kringflackande liv utan fast punkt...' Anders avbröt honom. 'Som Ardoiderna', spottade han fram alldeles för snabbt och gubben höll upp en hand. 'Inte alls som dem', sade han sårat. 'Vi är så långt ifrån dem det går att komma. Vi har inte valt att leva som vi gör, det valdes åt oss av en ras som ligger utanför allt er Gud har skapat. De är som parasiter, de tar över och förgör som en svärm gräshoppor. Sen går de vidare till nästa plats och gör samma sak. När er tid är över finns ni inte mer. Mitt släkte lärde oss att existera på ett annat plan långt innan Ardoiderna kom till oss och därför finns vi fortfarande. Osaliga Andar för er, men vi lever i alla fall fortfarande, vi lever för att utrota dem. Ardoiderna.' Hans röst lös av hat. Själv fattade jag inget alls. Det Han hade berättat för mig innan han dog räckte inte och Anders, Anders verkade veta mer. Veta mer än han hade berättat för mig. Jag skakade på huvudet. 'Vad har jag för roll i allt detta?' Krävde jag att få veta med hård röst. 'Vem är jag?' Den gamle mannen riktade all sin uppmärksamhet mot mig. En plötsligt kyla drog genom rummet. 'Du bär på den första länken mellan vår existens och er. Ditt barn', han pekade på min mage 'är av ditt kött och blod men med vår ande. Han är det enda som skyddar dig från Ardoiderna. Han är ert enda hopp' Det var efektfullt hur hans röst dog ut samtidigt som ytterligare en kall vind drog genom rummet. Jag tänkte på det han sagt tidigare. Att de är som osaliga andar för oss. Att de lärt sig existera på ett annat plan och plötsligt förstod jag. De Andra. Andarna. De har funnit hos oss så länge, vissa tror sig se dem och det kan de. Jag har alltid trott mig kunna se Andar och det har jag, hela tiden har de funnits hos mig. De Andra, Andarna. Mannen såg insikten i mig och log. All denna tro på ett liv efter detta... borta. Det är svårt att tänka sig jag vet. Gud finns, han sa det åt mig den gamla mannen. Men vart vi tar vägen när vi dör är det ingen som vet. Inte gud, inte han, ingen. Andarna omkring oss är inte döda människor. Det är en helt annan ras som lever bland oss. Leder oss rätt, ibland fel. Jag har nog inte tappat min tro, bara ändrat lite på den.

Medan jag skriver sneglar jag på Anders. Klockan är snart nio och det börjar en film på tv. Vi bor på ett hotellrum nu. Han och jag. Jag tror jag ska väcka honom och titta på filmen. Jag är fortfarande helt slut och jag har så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan dag. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag får se när jag orkar igen. Det är så mycket ni måste veta för att kämpa vidare, men en sak är säker. Jag slutade säga god natt till figurerna vid foten av sängen när jag var runt 11 år. Jag tror jag ska börja göra det igen i kväll.

Tills vi hörs igen, vilket är mycket snart.

Sov gott alla ni tappra själar!