Nionde inlägget, 25 augusti, 15:01

Jag kom hem för ett par dagar sen, eller VI kom hem för ett par dagar sedan och jag har hållit mig undan. Tagit hand om mig och barnet och faktiskt Anders som är ett stöd för mig nu. Lika mycket som jag är ett stöd för honom.

Allt började med att vi köpte en bil. En gammal Volvo 240 som jag sen körde mot vårt mål. Anders har inget körkort, inte heller kommer han att ta något nu. Känns onödigt innan vi vet vad som kommer att ske.

Vägbeskrivningen var föga utförligt. Ett par rader jag skrivit ner från mailet jag fick. Kunde vara en fälla, kunde vara någon som lurades. Vi talade om det i bilen, jag och Anders. Han höll min hand ibland, tog den när jag skulle växla bilen och lade den i sitt knä. En sällsam värme spred sig inom mig. Finns det något här? Mellan dessa två sargade själar? Jag trodde det då och nu, nu vet jag.

'Du ska ta till vänster här vid den stora eken.' Anders röst var torr och sprucken, vi hade glömt ta med oss vatten och den sista macken hade vi passerat för en bra stund sedan. Jag lydde. Volvon skrapade upp vägdammen och det yrde om oss. De ser oss på håll, hann jag tänka innan vägen vi färdades på ledde oss in i en lång allé. Solen som tidigare gjort bilen till en bastu, doldes av täta lövverk och skapade en skön skugga över bilen och vägen. Här och där sken solen igenom de täta löven och gav allén ett mjukt gyllene skimmer. Nyfiket såg vi oss omkring. 'Vilket ställe va?' Anders skrattade glädjelöst när vi efter en stund kom fram till det största hus jag någonsin sett. En herrgård av något slag, utan nanm för där fanns ingen skylt. Vi visste på ett ungefär var vi var, men inte mer än så. Jag klev ur och Anders följde mitt exempel. Kisade upp mot den vitputsade fasaden som sken starkt i solen. Även om huset var enorm så var det slitet, såg tomt ut. En stor grusplan, där vi parkerat bilen, sträckte sig längs med hela främre fasaden och torkade rosor fanns planterade mellan gruset och den vita väggen. Bruna och fula. I mitten av grusplanen hade det en gång stått en mäktig fontän, men den hade vittrat sönder och det lilla vatten som låg kvar där var grönt och slemmigt. Huset skvallrade om sin stortid, det kan ha varit för hundra år sedan, eller bara femtio. Nu var det ingenting. Nästan spöklikt och väldigt obehagligt med alla de döda växterna runt omkring. Jag gick och ställde mig vid Anders. Klamrade mig fast vid hans arm medan vi stirrade upp mot de tomma svarta fönstren. Döda ögon, tänkte jag.

Med Anders vid min sida i ett krampaktigt grepp gick jag till slut fram till dörren och knackade på. Jag kunde höra min egen andhämtning i samklang med Anders. Han böjde sig ner och viskade i mitt öra, gåshud spred sig längs med ryggen. 'Om det är såna där, du vet så spring. De kanske kan ta oss ändå. Spring och kör härifrån, se dig inte om...' Jag nickade, blek om nosen med en mage som hotade att spränga mig i bitar. På andra sidan dörren hördes bara ekot av mina knackningar, sen tystnad. Inga steg, ingenting och ändå.. Ändå svängde dörren upp och en man uppenbarade sig i mörkret innanför. Hans hår var vitt som snö, ögonen blå som is och huden fårad som en uttorkad å. Han tittade först på Anders och sedan på mig, med sina kalla ögon och så spred sig något som jag tror var ett leende på hans läppar. Det fanns inget direkt hotfullt över honom, bara något omänskligt även om det borde vara samma sak. 'Ni är väntade', han nickade åt oss och klev undan. Jag tvekade en sekund, tittade på Anders men hans ögon sa åt mig att gå in. Vi ville ha svar så jag släppte tryggheten i hans arm och tog de två trappstegen upp till dörren i ett kliv med honom precis bakom och lät mörkret sluta sig om mig.

Det var inte lika mörkt som i källaren där jag varit innan, men närpå. Svarta, tunga gardiner hindrade ljuset från att strömma in genom fönstren och hindrade också oss för att se hur det egentligen såg ut i rummet där vi befann oss. Ekot efter mina steg avslöjade dock att det var stort och omöblerat. När den stora ekdörren slog igen bakom oss så försvann också det sista ljuset och jag skrek till. Anders var direkt där och andades mot min hud igen, jag blev tröstad. 'Kom med här...' Den gamle mannens röst befann sig längre bort och jag trevade med min lediga hand framför mig, letade mig fram till den plats där hans röst befunnit sig. 'Hit ska ni...' Han lät nästan retfull ett par meter till framför mig. 'Kom här...' Med sin torra röst ledde han oss

Ursäkta avbrottet, Anders kom in precis. Han har köpt blommor. Nu står han vid min högra axel och ser vad jag skriver. Jag blir nervös... vänta.

Anders här. Allt väl. Jag måste sno henne för en stund från er. Jag ser att hon inte ens har kommit till de snaskiga delarna än. Vilka de är får ni väl se. Hon skriver mer senare, när jag är klar med henne

Så, nu fick jag bort honom. Gud alltså. Men okej. Han vill tydligen att vi ska ut i solen. Stockholm är vackert idag, men blåsigt. Soligt men blåsigt. Okej, han ropar. Skriver mer sen!