Femtonde inlägget, torsdag 27 september, 22:34

Jag har nog börjat ge upp. Jag får inget gensvar längre, hittar inga svar, bara fler frågor som lämnar mig tom. Någonstans runt omkring oss pågår en strid som ingen vill kännas vid. Hur ska jag någonsin kunna avgöra denna strid? Jag, jag är bara en vanlig människa som inte kan ge något mer än mig själv. Frågan är om det räcker...

En av dem, Ardoiderna, kontaktade mig förra veckan. Dagarna efter det har varit smärtsamma. Sorgsna. Hon var så vacker, trots det flimrande ansiktet. Hon visade mig en bild av hur deras värld hade sett ut innan den försvann. Hur vacker den varit innan längtan efter makt hade lagt sig i deras gener och till slut avgjort deras öde. Den var inte helt olik vår och jag tror det var med stor sorg hon talade med mig.

I timmar pratade vi om dem, vad de gör. Farsoten som är dem.. Ardoiderna. Hon försökte förklara att det inte alltid varit så, att de en gång varit fredliga men jag har svårt att tro det och det sade jag till henne. 'Aranel', sade hon då mjukt. 'Var är ni själva på väg?' Jag vrålade av ilska åt hennes ord. 'Det är helt och hållet ert fel. Ni har tagit över, ni förgör oss...' Hon avbröt mig med ett leende. 'Tror du vi hade kunnat ta över er om ni inte redan var på väg dit? Du tror att vi ger oss på vilka som helst, men jag ska tala om för dig att vi har lämnat vissa planeter för att folket där varit för starka. Men ni, ni är redan maktgalna... onda. Här var det bara att kliva in...' Jag fnös åt henne. 'Och de andra?', sade jag och berättade om Bertil vilket fick hennes flimrande ögon att mörkna. 'Vi kan inte tala om dem, de dödar oss.' Efter det var det omöjligt att resonera med henne. Hon lämnade mig med löftet om att lämna vissa av oss men jag vet att hon ljuger, jag såg det på henne. Varför skulle de lämna några av oss?

Så många fler frågor och Bertil finns ingenstans att hitta. Jag tror jag kände en smekning mot min kind igår natt men det var inte han. Anders är lika disträ som jag efter att hon varit här. Han avskärmades...

Det är så vidrigt och konstigt det här.

Vad ska jag göra?

Fjortonde inlägget. Söndag 16/9 19:06

Det som var meningen att det skulle bli en daglig redogörelse för alla händelser har utvecklats till en veckovis redogörelse och för det ber jag om ursäkt.

Bertil besökte mig under veckan. Inte i samma form som tidigare utan som en liten pojke. Det var nöden som bringade honom till det. Så sa han. 'Nöden bringade mig till det Amandil', sade han till mig där han stod vid foten av min säng. Han log blekt mot mig och jag log tillbaka. Förvånad över att han hittade mig. 'Spanade', sade han med låg röst. 'Det är inte bara Ardoiderna som har ögonen på er, utan så även vi.'
Han satte sig på sängkanten och såg på mig med ögon som var äldre än pojkens. 'Se' , sade han sen och förde handen mot ena hörnet av mitt rum där flera ljusa gestalter plötsligt uppenbarade sig. Mellan sig hade de en siluett. En svart massa i samma form som en människa. En Ardoid. Det var samma syn jag sett som barn, fast mer skrämmande. De vaga minnen som ibland gjorde sig påminda slängde sig nu över mig, tvingade mig att titta medan de slet sönder Ardoiden i miljontals små bitar som löstes upp i tomma luften. Ett nästan ljudlöst skri av smärta ringde i mina öron. Jag tror nog hundar kan höra det skriket.

Bertil var lugn sen. Han heter ju inte Bertil men ni förstår att jag inte vill berätta hans sanna namn här va? Hur som helst. Han sken upp tillsammans med de andra, den lilla kroppen han lånat. Den lös. Det var så vackert att jag grät lite. Patetiskt va? Ha! Grina sådär bara men jag har blivit hemskt känslig sedan jag blev med barn.

Såg Event Horizon igår på tv. En scen, där de lyckats kryptera loggboken från den tidigare besättningen fick mig att vilja spy. Helvetet, de dödade varandra för nöjes skull. Njöt av det.
Det var näsan samma scen jag såg vid Midsommarkransen, i källaren i mörkret. Fy fan! DET får mig att vilja gråta.

Anders är och hälsar på sin mamma. Jag vågar inte berätta vem min mamma är. Om Ardoiderna tar henne så, de kanske redan har tagit henne. Hela min familj. Jag vågar i ärlighetens namn inte kolla.

Jag tror den lilla flickan Madeleines mamma är en Ardoid nu. Ni vet, hon som försvann i Portugal. Jag tror de tog henne och sen dödade hon sin dotter. För nöjes skull.
Jag känner igen tomheten i hennes blick.

Jag är trött nu.
Ska sova. Strid. Det drömmer jag om. Strid.

Trettonde inlägget, lördag 8 september 2007, 11:15

Regnet öser ner.
Anders sa härom dan att han vill köpa ett boende, hitta en fast punkt i tillvaron tills dess att barnet är fött och sen ta det därifrån. Jag sa åt honom att det är omöjligt. 'Varför då?', frågade han hetsigt. Han är fortfarande sliten efter olyckan. 'Därför att vi vet nu vad de kan göra. Om de inte kan ta över oss så kommer de döda oss på något annat sätt.. jag kan inte utsätta mitt barn för något sådant!', jag lämnade rummet vi hade hyrt på ett hotell straxt utanför stan. Det var billigt, 395:- natten men inte särskligt fint. Badrummet var litet och jag låste dörren, det var i alla fall någonstans där jag kunde vara ensam.

Jag förstår inte att han inte fattar. Det är han som blivit överkörd och då borde han fatta risken. Jag har tittat på honom, för att se om han flimmrar. Om de tagit honom men jag ser inget och ändå känns han annorlunda. Någon annanstans. Jag måste försöka få tag på Bertil igen känner jag. Fråga honom om råd. Om den strid som han påstår kommer inträffa. Inte snart, men sen. Hur länge måste jag hålla ut? Det är så många frågor som jag vill ha besvarade.

När vi var där borta så frågade jag om han kunde låna min kropp. Jag ville veta hur det kändes. Till en början var han tveksam, sade nej och blev nästan förnärmad tror jag. Men jag insisterade och han provade men sa att det inte gick. Det är lättare att "låna" äldre människors kroppar men en ung kvinna med ett barn i magen, det gick inte. 'Ditt barns vilja är för start, och så även din', sade han och lade sin hand på min. Den var kall och fuktig. Kändes lite död faktiskt och det skrämde mig. Jag struntar i att han kanske läser detta, för det skrämde mig. Bertil. Det skrämde mig jättemycket. Massor av saker du har berättat för mig har gjort mig räddare så här i efterhand. Det finns luckor i din berättelse. Hur länge har detta pågått? Ni måste vara uråldriga. Hur färdas ni genom universum? Hur VET ni var Ardoiderna är på väg? Jag förstår inte. Jag är bara en liten människa, du måste ge mig svar.

I alla fall. Efter att jag hade grälat lite med Anders och låst in mig på toaletten så knackade han på efter en stund. Han lät mig vara ifred ett tag och det var bra. 'Du', sade han. 'Kom ut en stund.' Det var något i hans röst som sade åt mig att göra det. Så jag låste upp och såg att han stod med huvudet böjt och blicken sänkt. Han såg så trött ut, så jag gick fram till honom och tog tag i hans ansikte, tvingade upp hans blick och då kysste han mig. Det är helt galet men det var så skönt. Tusen spänningar i kroppen bara försvann. Tänk att han skuggat mig så länge och väntat. Väntat på rätt tillfälle att ta kontakt och att min kamp numera är vår kamp. Var det så han hade planerat det? Visste han att Anders var den enda som kunde ta hans plats? Jag vet inte och jag får aldrig veta.
Vi sov ihop den natten, jag och Anders. Inget hände jag lovar. Inget mer än att vi höll om varandra, hårt.

Jag drömmer fortfarande om världar som går under. Och om vår. Allt det vackra med mänskligheten som kan försvinna, men också allt det fula. Alla krig, all förstörelse. Det är vårt fel att vi är så svaga så att de bara kunde ta sig in i vår värld och ta över. Vi har aldrig vetat om vårt egenvärde och nu kanske vi inte kommer finnas kvar länge till. Hur får det er att känna er? Glada? Knappast va? Panik? Nej, för jag tvivlar på att folk tror på mig. Jag vill att de ska göra det, men jag tror inte de gör det.

Jag ska berätta något för er. Mitt barn, pappan är en av dem. Bertil berättade det för mig. Min älskling som dog, han lånade en kropp när han träffade mig. Han blev kär och vägrade att lämna tillbaka den. Han tog ett liv för att få vara med mig och sen blev hans liv taget. Naturens balansgång antar jag och jag vill så gärna tro att den kommer drabba Ardoiderna. Att det tar slut här! Att det är här på jorden de kommer få betala för alla liv de tagit men för att det ska hända krävs en stor uppoffring.

Jag är så trött. Det regnar ute men jag tänker gå ut. Jag vill se.

Tolfte inlägget, 2/9, 19:02

Det är ingen fara. Det känns skönt att skriva det. Det är ingen fara. Anders ligger fortfarande på sjukhuset och jag åkte ut till den där ön i skärgården ett par dagar. Kan inte förstå att jag var så naiv. Någonstans trodde jag att de kunde ta mig genom att ta över mig, aldrig tänkte jag tanken på att de kunde gå via andra. Eller nu ljuger jag. Klart jag tänkte tanken, det är ett av skälen till att jag aldrig stannar för länge på samma plats. Att jag har undangömda kontanter, att jag försöker undvika att skriva mitt namn. Men jag hoppades alltid att min tanke var fel. Så dum jag har varit. Nu ligger Anders där, på sjukhus. Sårbar. Jag kan inte finnas där för honom hela tiden för då sätter jag mig själv i fara. Mig och min son.

Jag tänker tillbaka på tiden vi hade tillsammans på herrgården. Det var möten titt som tätt. Mannen jag berättat tidigare sade att han heter Bertil. Ett gammalt hederligt svenskt namn. Bertil. Han ljuger. Han heter egentligen något annat. Precis som Anders egentligen heter något annat. Bertil berättade i alla fall om hur deras värld gick under. De hade utvecklats så snabbt, precis som vi människor. Till slut hade de kunnat existera på ett andligt plan, och det var där de hamnade när Ardoiderna tog över deras kroppar. De dog aldrig. Deras värld upphörde att existera men de levde vidare, utan kroppar. På så sätt är dem de enda som aldrig blivit helt utplånade. Vi, vi kommer inte ha en chans. När Ardoiderna väl tagit över så börjar slakten. Njutningen i att döda varandra när de befinner sig i våra kroppar. Även de existerar på ett annat plan, utan kroppar men de lever för vad de gör med oss. Jag tänker på mardrömmarna jag har haft efter att en av våra möjliga framtider visades för mig. Hur länge sen är det nu? Jag vet inte. Tiden har tappat mening. Om ni sett vad jag såg... vad skulle ni göra då?
Bertil säger att jag måste motivera mänskligheten. Hur? Med mitt barn. Det kan börja först när mitt barn har fötts, fram till dess måste jag hålla mig undan. Leva mitt liv i en resväska. Leva mitt liv utan fast punkt och sen. Sen kanske vi har en chans.

När vi var borta hos de andra så fick jag och Anders träffa så många av dem. En del av dem hade "lånat" kroppar, som Bertil. Tillfälligt (lovade han) hade de försiktigt försatt kroppens ägare i ett tillstånd av sömn, sedan hade de tagit över, utan en önskan om att finnas kvar där. Om natten släppte de greppet och återgick till att existera på det andliga planet och det tog en stund för oss att se dem så. Se dem som jag såg dem som liten, vid fotändan på min säng. De är så vackra. Siluetter av ljus som strålar upp mörkret som omger oss dygnet runt.

Bertil förklarade för mig hur viktigt ljuset var. Deras ljus. 'Ljus äter mörker', sade han allvarligt. 'Tyvärr så krävs det att vi är fler. På en Ardoid går fem av oss. På det andliga planet kan vi ta en Ardoid så, kväva dess mörker. Är vi färre kväver de oss. Tar över oss, det är så de förökar sig och det är så vi kan bli utrotade. Det enda sättet, så vi håller oss också gömda. Vi gillar det inte men vi måste. För vår skull, och för er...' När han tystnat tog Anders till orda. 'Men hur, HUR ska vi kunna göra nåt? Jag menar, vi har inget ljus. Vi kan inte kväva dem..' Han blev tyst. Oroad över sina enga ord antar jag. Bertil bara log mot Anders och mig. 'Men hittar ni ett sätt att stänga dem ute, tränga bort dem så kommer de alla att finnas fria samtidigt. Då kan vi ta dem. Men det måste vara ett samarbete. Vi har försökt tidigare med andra raser utan att lyckas. Ni är vårt sista hopp. Allas sista hopp. Vi börjar bli så få. Om de raderar ut er, så går de vidare till nästa plats, och då har de blivit så många att vi inte längre kan förgöra dem.' Bertil hostade till. Det var så sorgligt och så vackert vad de gjorde. De riskerade hela sin existens för att hämnas vad de förlorat, de hade inget mer att förlora så de gjorde vad de kunde för att hjälpa andra. De gör vad de kan för att hjälpa oss. Det är helt fantastiskt! Fantastiskt!

Barnet inom mig rör på sig nu. Ett litet barn, vår framtid. Ni undrar säkert hur, och jag ska berätta hur. I sinom tid. Allt måste planeras mycket noga nu. Allt måste klaffa och vi har bara en chans. Inte nu, men sen.

Jag får kramp i armarna där jag sitter nu, på hemlig plats för jag är inte längre kvar i skärgården och jag är inte på sjukhuset med Anders. Inte idag. Jag ser fler av dem nu. Ute på stan. De flimrande ansiktena och jag förvånas att ingen annan ser dem. Att ingen annan ser att glöden har slocknat i deras ögon. Att de inte är sig själva längre.

Jag drömmer och ser världar bortom vår förintas. Ser vår egen litenhet i det enorma ovanför oss, omkring oss. Universum. De andra har sett så många dö under Ardoidernas sjuka suktande efter våld, död och blod. Varje gång har de lidit stora förluster och varje gång har de gått vidare. Följt efter Ardoiderna till nästa plats, försökt hjälpa dem, misslyckats. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig vilken kraft Ardoiderna har. Vad de kan göra och hur lätt det verkar vara. Vi männsikor är så lätta byten med alla våra sjuka tankar. De tar sig in så lätt och tar över. Inte heller har vår utveckling hjälpt oss existera utanför kropparna, så den dagen då de tagit alla så har vi verkligen dött ut. Alla utom vi få som de inte kan ta. Vi är dömda att se på, hjälplösa och de kommer ta oss med till slut. Inte psykiskt utan fysiskt. Som de försökte göra med Anders.

Det finns så många kvar. Bertil berättade det för oss. Han tror Ardoiderna finner en njutning i att låta dem se världar förintas gång på gång framför deras ögon, att det ger dem extra mycket. 'Vi har inte längre något mål, utom hämden. Hämden för vad de gjorde mot oss och hämnden för vad de har gjort mot andra. Så många vackra världar som gått fölorade, så många folk, raser, som dött... De gnuggar det i ansiktet på oss gång på gång och de liksom vi vet att det här är sista chansen vi har. Jag vet inte hur vi ska klara det...' Han lät så förtvivlad. Det var andra dagen vi hade denna diskussion minns jag. Jag lade en hand på hans arm, tittade honom i ögonen och sände honom en varm tanke. Till svar tryckte han min hand med sin och log, trött, men tacksamt. Han visste att jag inte ger mig. Men det var innan Anders. Innan de försökte döda Anders. Ett outtalat hot och det löfte jag tyst gav till Bertil finns kvar. Kryddat med hat. Jag hatar Ardoiderna. Jag hatar dem och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa till att förgöra dem.
Allt jag kan.

Ska sova nu. I morgon blir Anders ju utskriven och jag ska vara där då, vid hans sida.

Tills vi hörs igen.

Elfte inlägget, tisdag 28 augusti, 21:37

Herre gud, vad har de gjort?! Anders han, jag vet inte om han är död. Jag vet ingenting. Han blev påkörd och jag svär, jag SVÄR på att jag såg en av dem i förarsätet. Ardoiderna. Det gör så ont, det känns som om jag vill dö.
De tog honom till slut. Det var som i filmen. Ansikten som flimrar, så ser de ut och så såg han som körde ut. Jag skriver för fort nu, måste till sjukhuset. Måste veta vad som hänt.

De andra. Vad kan de göra. Allt den gamle mannen sa till mig, till oss, känns som lögner just nu. Hur kan de rädda?

Får skriva mer sedan. Det finns så mycket kvar att berätta som ni inte vet. Som jag knappt tror på. Hur kan förvänta mig att ni ska tro på det då?

Be för Anders. Till gud, till ingen eller till er egen gud. Han får inte vara död, inte han med...

Helvete.

Tionde inlägget. 26/8, 20:26

Anders sover. Det är helt galet men jag tror jag är kär. Det kändes helt omöjligt för fyra månader sedan när HAN dog, när allt började men nu. Nu känns det bara rätt... helt rätt för jag vill verkligen inte göra det här ensam.

För att fortsätta min berättelse, när vi kommit in i det där enorma, mörklagda huset så följde vi den gamle mannens röst tills dess att vi gick igenom en till dörr. Vet inte vart vi var, mörkret gjorde det omöjligt att urskilja riktningen. Blindbock hette leken när vi var små? Om några år kommer inga barn att leka blindbock längre, det kommer inte finnas några barn.

Hur som helst. Den gamle mannen med den torra rösten öppnade en dörr och avslöjade vad som måste vara en matsal. Rummet var enormt och knappt alls möblerat. Om ni tänker er serien "nord och syd" som gick på tv förut så vet ni stilen. Ställ sedan något modernt Ikea bord i mitten och sex stolar så fattar ni. En enorm kristallkrona hängde i alla fall i mitten av rummet. Det såg sjukt konstigt ut i kontrast till de vackra väggarna. Även här hade de hängt svarta gardiner för fönstren. Vi var helt ensamma i rummet bortsett från gubben och han gestokulerade åt oss att sätta oss vilket vi gjorde. Sedan gick han och gav mig och Anders en chans att prata. 'Skit i helvete', sade Anders. 'Något känns djävligt fel.' Jag nickade bara och svalde. Jag var ännu torrare i munnen nu och hade svårt att prata. 'Vad är det de har emot solljus, tror du de är vampyrer?', frågade jag. Anders skrattade, nervöst. Jag tror han precis som jag var rädda att det kunde vara så. Jag log snett. 'Även om de är det så kan vi bara slita loss...' Jag kom av mig. Dörren vi kommit in i slogs upp och ännu en gammal man klev in. Han såg ut som Merlin. Ni vet, trollkarlen. Eller i alla fall såg han ut som man kan tänka sig Merlin se ut. Det konstiga med allt det här är att jag hela tiden kan finna likheter med böcker jag läst och filmer jag sett. Det gör att allt känns sjukt overkligt, men det är det inte. Det är det skrämmande.

Gubben kom i alla fall in och han höll fingrarna mot varandra i höjd med bröstet samtidigt som han tittade på oss, synade oss allvarligt. Sedan var han framme hos mig i en enda svepande rörelse. Jag tror inte hans fötter rörde sig men jag vet inte. Allt var så konsigt. Han tog tag i mig och lade en hand på min mage och blundade. Anders for upp på fötter men gubben släppte mig och höll upp en hand för att hindra Anders. Ingen av oss kunde röra oss och sekunden sedan släppte det när han tog bort sin hand från min mage. Utan att tänka mig för slog jag honom. Gav honom en örfil helt enkelt och han ryckte till, tittade på mig nu ännu allvarligare med stora blå ögon och så skrattade han. Ett hjärtligt, öppet skratt och något lossnade. En konstigt atmosfär försvann. 'Jag förstår varför han gillade dig så mycket', sade gubben med mycket mjuk röst. Som en sagoberättare. 'Jag förstår varför han valde dig...' han tystnade och satte sig ner på en av stolarna. Mina ben gav efter och jag damp ner på stolen igen. I min ilska hade jag ställt mig upp och det verkade som om Anders också kände lugnet som lagt sig över oss och även han satte sig ner men hans ögon iakttog mannen vaksamt. 'Vad menar du med att han valde mig?', frågade jag näsvist och han log igen. 'Det är så mycket ni inte vet ni två. Så mycket som ingen vet. Om ni visste om den strid som rasat här sedan urminnes tider, som rasat på andra platser för så länge sen att ni levde i grottor på den tiden. Om ni visste det så skulle ni inte vara så näsvisa. Ni skulle vara ödmjuka inför mig, inför det ni står inför.' Han tystnade. 'Jag har sett framtiden', sade jag tyst till honom. 'Ni visade den för mig.' Gubben fnös till. 'Jag visade dig en av framtiderna, jag har visat ER en av dem. Ni behöver en spark i baken ni människor.' Han lät nästan föraktfull när han sa det. 'Som världen förändras framför er och ni fattar inte att något är fel. Ni säger "Vad är det som händer med världen" men ni gör inget. Ni undrar "vart är världen på väg" men ingen av er är beredd att ta reda på vart den är på väg, eller varför. Det kan bli er undergång men tur för er att vi inte vill att det ska bli så. Vi är här för att hjälpa.' Han blev plötsligt tyst och plockade fram en pipa ur en av fickorna. Han sög på den, tittade på mig och Anders igen. 'Vilka är ni? Och om ni talar om oss människor med sånt hån, varför vill ni hjälpa oss?' Anders spottade ur sig orden men gubben log varligt åt honom. 'Se där har vi dagens första bra frågor', log han. 'Vi, som du så fint uttrycker det är vad ni kallar De Andra, och det enda skälet till att vi är här är hämd. Ren och skär hämd för något som hände långt innan er tid i grottorna. Det handlar om hämd för att ha blivit näst intill utrotade och dömda till ett liv utan kroppar. Ett kringflackande liv utan fast punkt...' Anders avbröt honom. 'Som Ardoiderna', spottade han fram alldeles för snabbt och gubben höll upp en hand. 'Inte alls som dem', sade han sårat. 'Vi är så långt ifrån dem det går att komma. Vi har inte valt att leva som vi gör, det valdes åt oss av en ras som ligger utanför allt er Gud har skapat. De är som parasiter, de tar över och förgör som en svärm gräshoppor. Sen går de vidare till nästa plats och gör samma sak. När er tid är över finns ni inte mer. Mitt släkte lärde oss att existera på ett annat plan långt innan Ardoiderna kom till oss och därför finns vi fortfarande. Osaliga Andar för er, men vi lever i alla fall fortfarande, vi lever för att utrota dem. Ardoiderna.' Hans röst lös av hat. Själv fattade jag inget alls. Det Han hade berättat för mig innan han dog räckte inte och Anders, Anders verkade veta mer. Veta mer än han hade berättat för mig. Jag skakade på huvudet. 'Vad har jag för roll i allt detta?' Krävde jag att få veta med hård röst. 'Vem är jag?' Den gamle mannen riktade all sin uppmärksamhet mot mig. En plötsligt kyla drog genom rummet. 'Du bär på den första länken mellan vår existens och er. Ditt barn', han pekade på min mage 'är av ditt kött och blod men med vår ande. Han är det enda som skyddar dig från Ardoiderna. Han är ert enda hopp' Det var efektfullt hur hans röst dog ut samtidigt som ytterligare en kall vind drog genom rummet. Jag tänkte på det han sagt tidigare. Att de är som osaliga andar för oss. Att de lärt sig existera på ett annat plan och plötsligt förstod jag. De Andra. Andarna. De har funnit hos oss så länge, vissa tror sig se dem och det kan de. Jag har alltid trott mig kunna se Andar och det har jag, hela tiden har de funnits hos mig. De Andra, Andarna. Mannen såg insikten i mig och log. All denna tro på ett liv efter detta... borta. Det är svårt att tänka sig jag vet. Gud finns, han sa det åt mig den gamla mannen. Men vart vi tar vägen när vi dör är det ingen som vet. Inte gud, inte han, ingen. Andarna omkring oss är inte döda människor. Det är en helt annan ras som lever bland oss. Leder oss rätt, ibland fel. Jag har nog inte tappat min tro, bara ändrat lite på den.

Medan jag skriver sneglar jag på Anders. Klockan är snart nio och det börjar en film på tv. Vi bor på ett hotellrum nu. Han och jag. Jag tror jag ska väcka honom och titta på filmen. Jag är fortfarande helt slut och jag har så mycket mer att berätta. Men det får bli en annan dag. Kanske i morgon eller på tisdag. Jag får se när jag orkar igen. Det är så mycket ni måste veta för att kämpa vidare, men en sak är säker. Jag slutade säga god natt till figurerna vid foten av sängen när jag var runt 11 år. Jag tror jag ska börja göra det igen i kväll.

Tills vi hörs igen, vilket är mycket snart.

Sov gott alla ni tappra själar!

Nionde inlägget, 25 augusti, 15:01

Jag kom hem för ett par dagar sen, eller VI kom hem för ett par dagar sedan och jag har hållit mig undan. Tagit hand om mig och barnet och faktiskt Anders som är ett stöd för mig nu. Lika mycket som jag är ett stöd för honom.

Allt började med att vi köpte en bil. En gammal Volvo 240 som jag sen körde mot vårt mål. Anders har inget körkort, inte heller kommer han att ta något nu. Känns onödigt innan vi vet vad som kommer att ske.

Vägbeskrivningen var föga utförligt. Ett par rader jag skrivit ner från mailet jag fick. Kunde vara en fälla, kunde vara någon som lurades. Vi talade om det i bilen, jag och Anders. Han höll min hand ibland, tog den när jag skulle växla bilen och lade den i sitt knä. En sällsam värme spred sig inom mig. Finns det något här? Mellan dessa två sargade själar? Jag trodde det då och nu, nu vet jag.

'Du ska ta till vänster här vid den stora eken.' Anders röst var torr och sprucken, vi hade glömt ta med oss vatten och den sista macken hade vi passerat för en bra stund sedan. Jag lydde. Volvon skrapade upp vägdammen och det yrde om oss. De ser oss på håll, hann jag tänka innan vägen vi färdades på ledde oss in i en lång allé. Solen som tidigare gjort bilen till en bastu, doldes av täta lövverk och skapade en skön skugga över bilen och vägen. Här och där sken solen igenom de täta löven och gav allén ett mjukt gyllene skimmer. Nyfiket såg vi oss omkring. 'Vilket ställe va?' Anders skrattade glädjelöst när vi efter en stund kom fram till det största hus jag någonsin sett. En herrgård av något slag, utan nanm för där fanns ingen skylt. Vi visste på ett ungefär var vi var, men inte mer än så. Jag klev ur och Anders följde mitt exempel. Kisade upp mot den vitputsade fasaden som sken starkt i solen. Även om huset var enorm så var det slitet, såg tomt ut. En stor grusplan, där vi parkerat bilen, sträckte sig längs med hela främre fasaden och torkade rosor fanns planterade mellan gruset och den vita väggen. Bruna och fula. I mitten av grusplanen hade det en gång stått en mäktig fontän, men den hade vittrat sönder och det lilla vatten som låg kvar där var grönt och slemmigt. Huset skvallrade om sin stortid, det kan ha varit för hundra år sedan, eller bara femtio. Nu var det ingenting. Nästan spöklikt och väldigt obehagligt med alla de döda växterna runt omkring. Jag gick och ställde mig vid Anders. Klamrade mig fast vid hans arm medan vi stirrade upp mot de tomma svarta fönstren. Döda ögon, tänkte jag.

Med Anders vid min sida i ett krampaktigt grepp gick jag till slut fram till dörren och knackade på. Jag kunde höra min egen andhämtning i samklang med Anders. Han böjde sig ner och viskade i mitt öra, gåshud spred sig längs med ryggen. 'Om det är såna där, du vet så spring. De kanske kan ta oss ändå. Spring och kör härifrån, se dig inte om...' Jag nickade, blek om nosen med en mage som hotade att spränga mig i bitar. På andra sidan dörren hördes bara ekot av mina knackningar, sen tystnad. Inga steg, ingenting och ändå.. Ändå svängde dörren upp och en man uppenbarade sig i mörkret innanför. Hans hår var vitt som snö, ögonen blå som is och huden fårad som en uttorkad å. Han tittade först på Anders och sedan på mig, med sina kalla ögon och så spred sig något som jag tror var ett leende på hans läppar. Det fanns inget direkt hotfullt över honom, bara något omänskligt även om det borde vara samma sak. 'Ni är väntade', han nickade åt oss och klev undan. Jag tvekade en sekund, tittade på Anders men hans ögon sa åt mig att gå in. Vi ville ha svar så jag släppte tryggheten i hans arm och tog de två trappstegen upp till dörren i ett kliv med honom precis bakom och lät mörkret sluta sig om mig.

Det var inte lika mörkt som i källaren där jag varit innan, men närpå. Svarta, tunga gardiner hindrade ljuset från att strömma in genom fönstren och hindrade också oss för att se hur det egentligen såg ut i rummet där vi befann oss. Ekot efter mina steg avslöjade dock att det var stort och omöblerat. När den stora ekdörren slog igen bakom oss så försvann också det sista ljuset och jag skrek till. Anders var direkt där och andades mot min hud igen, jag blev tröstad. 'Kom med här...' Den gamle mannens röst befann sig längre bort och jag trevade med min lediga hand framför mig, letade mig fram till den plats där hans röst befunnit sig. 'Hit ska ni...' Han lät nästan retfull ett par meter till framför mig. 'Kom här...' Med sin torra röst ledde han oss

Ursäkta avbrottet, Anders kom in precis. Han har köpt blommor. Nu står han vid min högra axel och ser vad jag skriver. Jag blir nervös... vänta.

Anders här. Allt väl. Jag måste sno henne för en stund från er. Jag ser att hon inte ens har kommit till de snaskiga delarna än. Vilka de är får ni väl se. Hon skriver mer senare, när jag är klar med henne

Så, nu fick jag bort honom. Gud alltså. Men okej. Han vill tydligen att vi ska ut i solen. Stockholm är vackert idag, men blåsigt. Soligt men blåsigt. Okej, han ropar. Skriver mer sen!