Jag åkte dit igår kväll, där vi bodde. Jag vet att det är farligt, att de väntar där på mig men efter det som hände förut.. jag vet inte om jag tycker det är värt det. En del av mig vill bara ge upp, lämna över mig själv till dem och inte bry mig. När de väl tagit över mig så vet jag ju ändå inte vem jag är. Det finns inget kvar av mig. Men när jag väl kom dit, hem, så visste jag att det aldrig kan bli så. Minnena från vår tid tillsammans skulle vara borta för alltid. Allt mänskligt omkring mig skulle dö ut, förruttna. De bryr sig inte. De bryr sig inte om naturen, kultur, allt det vackra omkring oss. Stockholm, den vackra staden omkring oss skulle bli en stinkande soptipp. Den blå planeten skulle dö ut och sen skulle de bara dra vidare som en farsot. Jag har sett det. Jag har sett ondskans ansikte, jag vet vad som kan hända och även om den enkla vägen är att bara luta sig tillbaka och strunta i allt så kan jag inte göra det.
Efter flera timmar i tomrummet, stirrandes på vår historia, vår nutid och vår framtid så blev jag äcklad och rädd så till den grad att jag faktiskt var beredd att offra allt för att slippa se det ske. Men så nu, jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska lösa det, men jag kan inte bara strunta i det....
Ardoiderna ligger bakom allt, och nu menar jag ALLT, våld i samhället. De kom när vi blev intelligenta nog att kunna tillföra dem något. Visst var vi våldsamma innan dess, men det är ingenting jämfört med vad som hände sen. De lever på det. De lever på hatet, våldet, morden... avundsjukan i samhället. De är djävulen. Jag sitter här i en kiosk på Hornsgatan och skakar på huvudet åt det jag skriver för det låter så sjukt och så overkligt.. men hur overkligt det än verkar så kan jag inget annat göra än att berätta och hoppas att någon kanske förstår. Tror mig. Ju fler som vaknar ju större chans har vi.
Hitler ni vet? Ardoid... You name it. Din elaka granne som gillar att psyka dig, antagligen Ardoid. Fan, min mamma kanske är det för jag minns hur hon var. Elak och djävlig. Men varför kom de aldrig åt mig? Varför kom de aldrig åt vissa av oss?? I svaret ligger nyckeln till hela vår framtid.
tisdag 31 juli 2007
söndag 29 juli 2007
Fjärde inlägget. 29 juli, 18:46
Jag vet inte var jag ska börja. Saker och ting har fått en otäck vändning. Jag fick ett email. Till en början trodde jag att det var någon som skojjade och jag svarade därefter. Mailet jag sedan fick tillbaka orsakade en skarp smärta i magen, då visste jag att det var sant. Det stod en adress och en tidpunkt följt av ett ord på det gamla språket. Jag var tungen att ta mig dit men hade jag vetat vad som väntade så hade jag aldrig åkt.
Midsommarkransen, sedan några kringelkrokiga vägar bort. Jag följde en egenhädnigt skissad karta och sen var jag där. Ett vackert hus, fyra våningar högt med röd, putsad fasad. Det var dock inte uppåt jag skulle utan nedåt, ner i en källare som var smutsig och luktade fukt och jord. Till och med död, men det skrämde mig inte just då, jag var desperat. Jag gick långsamt genom de trånga korridorerna, igenom en svart dörr som dolde en trappa ner i underjorden. Jag vet inte hur länge huset stått där men jag vet att det inte är många av mänsklig härkomst som gått ner för den trappen. Det enda ljus som fanns kom från några skitiga, nakna glödlampor var femte meter. De satt tillräckligt långt ifrån varandra för att skapa mörker mellan sig. Det var i det mörkret som rädslan tog över. Det kändes som om väggarna andades, som om någonting var med mig där nere, tittade, väntade. Efter vad som kändes som en evighet tog trappen slut och jag stod framför ett rundat valv, en öppning som jag med bultande hjärta gick igenom.
Synen som mötte mig går inte att beskriva men jag tänker försöka.
Det var ett enormt tomrum, en svart evighet utan tak och väggar. Ett stampat jordgolv utan fotspår... och i mitten, jag tror i alla fall att det var i mittten, en stol i mitten av en ljuscirkel. Vad ljuset kom ifrån vet jag inte för det fanns ingen lampa. Det fanns bara stolen och cirkeln och en ensamhet som var så tryckande att jag ville skrika. Ändå fann jag ingen röst inom mig. Allt som var jag satt och darrade långt inom mig och vågade inte komma ut. Trots det styrde jag mina steg mot stolen. Jag tror det var en brutal känsla av att vilja veta.
När jag satt mig ner ekade en röst i den tomma evigheten. Den talade på det gamla språket, ett språk jag inte kan så bra. Bara ord här och där men efter en stund fann jag mönster i orden och till slut förstod jag allt. Jag tror det var barnet inom mig som fick mig att förstå. Det finns ingen annan förklaring.
'Du är välkommen', sade rösten när den hade förstått att jag visste vad den sa. 'Låt oss samtala..' Att förstå var en sak men att tala var en annan. Efter en stund gav jag upp och talade vanligt svenska. Vad det än var som jag talade med verkade förstå mig ändå, den envisades dock med att tala på det gamla språket. 'Vi förstår att du letat efter oss, vi förstår att du söker hjälp?' Det var en fråga och jag svarade att jag bar på ett barn som var hans, att han berättat för mig om Ardoiderna. Om vad de gör mot mänskligheten och att barnet inom mig skulle ha en betydande roll i det stundande kriget. Mina ord fick rösten att skratta. Ett kallt, ogästvänligt skratt som inte gjorde mig tryggare, tvärtom, jag blev på helspänn. 'Kriget har alltid varit, det är platsen som är annorlunda...' Jag måste erkänna att jag blev förvirrad. Det var så mycket som pågick utan att jag visste om det. Barnet inom mig sägs vara avgörande, men jag vill veta nu. På grund av just detta måste jag får veta nu och jag sa det. Jag krävde att få veta och sen hände allting mycket fort. Mina hårda ord orsakade ett känsloutbrott. Ljuste försvann och jag kände händer på min kropp, överallt. De lyfte upp mig och bar iväg mig, jag vet inte vad men jag skrek. Jag skrek så det sved i halsen, bad dem lämna mig ifred, bad för mitt liv och mitt barns liv men de fortsatte hålla i mig, ville inte släppa. Jag vet inte hur länge de bar på mig men snart såg jag ett skumt ljus närma sig. Det var ett fönster såg jag, ett fönster där ett gulaktigt ljus kastade långa strimmor av ljus på det stampade jordgolvet. Jag hann aldrig se vilka de var de som burit mig. De släppte mig innan ljuset hjälpte mina ögon och så försvann de ljudlöst, lämnade mig ensam vid fönstret som jag sakta närmade mig. Det jag såg, herre gud det jag såg. Om det finns en gud. Jag hoppas det finns en gud för om det inte finns en gud så är det slut. Jag kan inte förmå mig att berätta. Inte nu, minnet är för färskt inom mig. Jag gråter nu, jag struntar i om folk tittar på mig här där jag sitter och skriver. Jag bryr mig inte för det jag såg var framtiden. Gud hjälpe oss alla... det jag såg var framtiden.
Midsommarkransen, sedan några kringelkrokiga vägar bort. Jag följde en egenhädnigt skissad karta och sen var jag där. Ett vackert hus, fyra våningar högt med röd, putsad fasad. Det var dock inte uppåt jag skulle utan nedåt, ner i en källare som var smutsig och luktade fukt och jord. Till och med död, men det skrämde mig inte just då, jag var desperat. Jag gick långsamt genom de trånga korridorerna, igenom en svart dörr som dolde en trappa ner i underjorden. Jag vet inte hur länge huset stått där men jag vet att det inte är många av mänsklig härkomst som gått ner för den trappen. Det enda ljus som fanns kom från några skitiga, nakna glödlampor var femte meter. De satt tillräckligt långt ifrån varandra för att skapa mörker mellan sig. Det var i det mörkret som rädslan tog över. Det kändes som om väggarna andades, som om någonting var med mig där nere, tittade, väntade. Efter vad som kändes som en evighet tog trappen slut och jag stod framför ett rundat valv, en öppning som jag med bultande hjärta gick igenom.
Synen som mötte mig går inte att beskriva men jag tänker försöka.
Det var ett enormt tomrum, en svart evighet utan tak och väggar. Ett stampat jordgolv utan fotspår... och i mitten, jag tror i alla fall att det var i mittten, en stol i mitten av en ljuscirkel. Vad ljuset kom ifrån vet jag inte för det fanns ingen lampa. Det fanns bara stolen och cirkeln och en ensamhet som var så tryckande att jag ville skrika. Ändå fann jag ingen röst inom mig. Allt som var jag satt och darrade långt inom mig och vågade inte komma ut. Trots det styrde jag mina steg mot stolen. Jag tror det var en brutal känsla av att vilja veta.
När jag satt mig ner ekade en röst i den tomma evigheten. Den talade på det gamla språket, ett språk jag inte kan så bra. Bara ord här och där men efter en stund fann jag mönster i orden och till slut förstod jag allt. Jag tror det var barnet inom mig som fick mig att förstå. Det finns ingen annan förklaring.
'Du är välkommen', sade rösten när den hade förstått att jag visste vad den sa. 'Låt oss samtala..' Att förstå var en sak men att tala var en annan. Efter en stund gav jag upp och talade vanligt svenska. Vad det än var som jag talade med verkade förstå mig ändå, den envisades dock med att tala på det gamla språket. 'Vi förstår att du letat efter oss, vi förstår att du söker hjälp?' Det var en fråga och jag svarade att jag bar på ett barn som var hans, att han berättat för mig om Ardoiderna. Om vad de gör mot mänskligheten och att barnet inom mig skulle ha en betydande roll i det stundande kriget. Mina ord fick rösten att skratta. Ett kallt, ogästvänligt skratt som inte gjorde mig tryggare, tvärtom, jag blev på helspänn. 'Kriget har alltid varit, det är platsen som är annorlunda...' Jag måste erkänna att jag blev förvirrad. Det var så mycket som pågick utan att jag visste om det. Barnet inom mig sägs vara avgörande, men jag vill veta nu. På grund av just detta måste jag får veta nu och jag sa det. Jag krävde att få veta och sen hände allting mycket fort. Mina hårda ord orsakade ett känsloutbrott. Ljuste försvann och jag kände händer på min kropp, överallt. De lyfte upp mig och bar iväg mig, jag vet inte vad men jag skrek. Jag skrek så det sved i halsen, bad dem lämna mig ifred, bad för mitt liv och mitt barns liv men de fortsatte hålla i mig, ville inte släppa. Jag vet inte hur länge de bar på mig men snart såg jag ett skumt ljus närma sig. Det var ett fönster såg jag, ett fönster där ett gulaktigt ljus kastade långa strimmor av ljus på det stampade jordgolvet. Jag hann aldrig se vilka de var de som burit mig. De släppte mig innan ljuset hjälpte mina ögon och så försvann de ljudlöst, lämnade mig ensam vid fönstret som jag sakta närmade mig. Det jag såg, herre gud det jag såg. Om det finns en gud. Jag hoppas det finns en gud för om det inte finns en gud så är det slut. Jag kan inte förmå mig att berätta. Inte nu, minnet är för färskt inom mig. Jag gråter nu, jag struntar i om folk tittar på mig här där jag sitter och skriver. Jag bryr mig inte för det jag såg var framtiden. Gud hjälpe oss alla... det jag såg var framtiden.
tisdag 24 juli 2007
Tredje inlägget 25/7 08:57
Idag får alla vanliga arbetare lön. Min paranoia blir värre och värre. Jag känner mig som hustrun i "Djävulens Advokat" som ser människorna omkring sig som de verkligen är. Så ser jag alla, med förvridna ansikten. Har ni inte sett filmen så se den, jag lovar att ni kommer tänka efter sen. Vilka är det ni egentligen arbetar med? Vem är det som sover bredvid er om natten? Ibland blir rädslan så stor att den nästan kväver mig. Vad händer om någon av dem får tag på mig? Kommer jag veta att jag är jag?
Jag ska åka tillbaka in till stan idag igen, båten går klockan 10. Jag har lånat datorn som ägarinnan till vandrarhemmet har på sitt kontor. Hon vet inte om vad jag gör, jag raderar det jag kan ur datorns minne innan jag lämnar tillbaka den och hoppas att ingen förstår att jag varit här. Dock känner jag min säker här, eller det är en överdrift, jag känner mig lite mindre rädd här. Något med naturen känns så kraftfull. Kanske kan naturen hjälpa oss. Jag hoppas det. Hoppet lämnar mig aldrig.
Innan han dog försökte han berätta för mig allting, hur länge de funnits bland oss, vad det var de ville och framförallt vem han var och vad han gjorde här. Jag har levt mitt liv som vanligt, aldrig riktigt förstått vad som håller på att hända framför mig. Nu vet jag. De har funnits här i ungefär 100 år, de lever på våra rädslor, klamrar sig fast vid våra sinnen så länge att vi tappar bort vilka vi är. Tar över gör de, sakta. Han vet inte hur han känner till allt. Det kom smygande... jag undrar han om han själv förstod vad det var han sa. Att det kom smygande måste ju betyda att de andra är som Ardoiderna, att de också tar sig in och tar över? Fast de är goda, men kan någonting vara gott som gör så? Jag vet inte, allt jag vet är att jag är livrädd även för de andra, fastän jag vet att de är de enda som kan göra något för mig. Jag måste få kontakt med dem, få hjälp.
Efter att ha flytt i tre månader och tänkt en hel del har jag min egen teori om vad det är som är på väg att hända, men jag vågar inte skriva det här. Det är via nätet de andra ska hitta mig, det är via nätet jag kan hålla mig undan från Ardoiderna och jag vill inte stöta mig med de andra. Vill inte förarga dem. Antar att jag är rädd för vad de kan göra, hoppas de inte tar illa upp nu men jag ÄR rädd. Jag har alltid varit rädd sedan jag var liten, men denna rädsla är annorlunda. Den sitter djupare, är våldsam....
Samtidigt har jag fått en kämparanda jag aldrig haft innan, antar att det är barnet inom mig som ger mig den styrkan. Någon måste börja slå tillbaka och kanske är det jag? Jag vet att det jag har inom mig är avgörande, att båda sidor vill komma åt barnet. Jag kan inget annat göra än att följa mina instinkter och hoppas att allt löser sig till det bästa.
Nej, nu ska jag samla ihop mina saker och åka. Som vanligt vet jag inte var jag är på väg, jag måste vara i konstant rörelse. Jag har lite pengar jag måste hämta upp från ett av mina gömställen, men jag kan inte säga var. En av dem som läser detta kan ha en Ardoid i sig...
Jag ska åka tillbaka in till stan idag igen, båten går klockan 10. Jag har lånat datorn som ägarinnan till vandrarhemmet har på sitt kontor. Hon vet inte om vad jag gör, jag raderar det jag kan ur datorns minne innan jag lämnar tillbaka den och hoppas att ingen förstår att jag varit här. Dock känner jag min säker här, eller det är en överdrift, jag känner mig lite mindre rädd här. Något med naturen känns så kraftfull. Kanske kan naturen hjälpa oss. Jag hoppas det. Hoppet lämnar mig aldrig.
Innan han dog försökte han berätta för mig allting, hur länge de funnits bland oss, vad det var de ville och framförallt vem han var och vad han gjorde här. Jag har levt mitt liv som vanligt, aldrig riktigt förstått vad som håller på att hända framför mig. Nu vet jag. De har funnits här i ungefär 100 år, de lever på våra rädslor, klamrar sig fast vid våra sinnen så länge att vi tappar bort vilka vi är. Tar över gör de, sakta. Han vet inte hur han känner till allt. Det kom smygande... jag undrar han om han själv förstod vad det var han sa. Att det kom smygande måste ju betyda att de andra är som Ardoiderna, att de också tar sig in och tar över? Fast de är goda, men kan någonting vara gott som gör så? Jag vet inte, allt jag vet är att jag är livrädd även för de andra, fastän jag vet att de är de enda som kan göra något för mig. Jag måste få kontakt med dem, få hjälp.
Efter att ha flytt i tre månader och tänkt en hel del har jag min egen teori om vad det är som är på väg att hända, men jag vågar inte skriva det här. Det är via nätet de andra ska hitta mig, det är via nätet jag kan hålla mig undan från Ardoiderna och jag vill inte stöta mig med de andra. Vill inte förarga dem. Antar att jag är rädd för vad de kan göra, hoppas de inte tar illa upp nu men jag ÄR rädd. Jag har alltid varit rädd sedan jag var liten, men denna rädsla är annorlunda. Den sitter djupare, är våldsam....
Samtidigt har jag fått en kämparanda jag aldrig haft innan, antar att det är barnet inom mig som ger mig den styrkan. Någon måste börja slå tillbaka och kanske är det jag? Jag vet att det jag har inom mig är avgörande, att båda sidor vill komma åt barnet. Jag kan inget annat göra än att följa mina instinkter och hoppas att allt löser sig till det bästa.
Nej, nu ska jag samla ihop mina saker och åka. Som vanligt vet jag inte var jag är på väg, jag måste vara i konstant rörelse. Jag har lite pengar jag måste hämta upp från ett av mina gömställen, men jag kan inte säga var. En av dem som läser detta kan ha en Ardoid i sig...
måndag 23 juli 2007
Andra inlägget - 23 Juli 18:41
Idag känner jag mig lite lugnare. Jag tog en båt ut i skärgården och sitter och skriver på en lånad dator, på något sätt verkar folk vilja hjälpa en flicka med jagad blick och en växande mage. Det ger mig lite hopp om framtiden, något jag inte har haft på ett tag nu. Hopp.
Det regnar ute och mitt sinne känns för tillfället lika grått som himlen utanför. Jag söker trygghet tills dess att barnet är fött, trygghet jag inte kan finns någonstans. Trygghet jag måste bära med mig. Allt jag äger bär jag med mig, på ryggen. Några ombyten kläder, lite hygienprodukter och så pengar. Pengar har jag gott om, det var något han såg till att jag aldrig skulle sakna och det underlättar verkligen.
Jag tänker tillbaka på de tre åren vi fick tillsammans och det ger mig lite ro.
Det var ett tag sedan jag såg en av dem nu. Ardoid. Han fick nästan tag på mig vid Slussen. Jag sprang ner mot Söder Mälarstrand, kände hans andetag mot min nacke. Lungorna höll på att sprängas och ryggsäcken slog obarmhärtigt mot min rygg. Jag hann en bra bit och skulle precis till att korsa vägen för att komma upp mot Münchenbryggeriet, min plan var att nå hornsgatan och kanske försvinna i mängden. Jag kunde känna Ardoiden,. hans långa fingerliknande tentaklar mot min nacke. De ville leta sig in i mig, ta det som är mitt och jag skrek. Skrek så högt jag kunde för att stänga den ute och sekunden efter var den borta. Jag tror det var barnet som gav mig styrkan att skrika. Jag vet inte orden, men de hjälpte. Jag förstår nu att jag skrek på det urgamla språket och att han löstes upp i luften.
En man på båten stirrade på mig idag, som om han hade sett mig förut. Min paranoia vet inga gränser längre. Flykten är ensam. Vem kan jag lita på? När ska de ljusa finna mig.
Jag minns när jag talade med dig om vad jag alltid gjorde innan jag skulle sova när jag var liten. Hur jag sa god natt till siluetterna som stod vid fotändan av min säng och hur jag kände det där starka tvånget att också säga god natt till de mörka figurer som flöt uppe vid taket. Annars skulle de bli arga. Jag slutade se dem när jag var runt tio år. Då sade du ingenting men när du var döende, låg i mina armar de sista sekunderna av ditt liv så berättade du att det var Ardoiderna jag sett, uppe i taket. Jag frågade dig vilka de vid sängkanten var, du svarade att det var de andra. De goda utan namn.
Hur ska jag förmedla mig nu? Så att de hittar mig? Hur många dagar ska jag vänta innan jag måste hitta på något ytterligare sätt? HJÄLP MIG! Jag måste hitta en fristad då den dagen kommer när jag ska föda. Vem kan ta emot mig och skydda mig mot DEM? Vem kan det urgamla språket? Energin som kommer att pulsera från mig skulle kunna väcka de döda, det var vad han sa. Jag måste ha hittat dem innan dess. 6 månader kvar. Hur ska jag någonsin orka fly så länge? Och sen? Så många frågor och inga svar. Varför lämnade du mig utan svar?
Klockan är snart sju. Mannen vid dörren ska få tillbaka sin dator och jag ska hitta någonstans att sova i natt. Någon sa att det fanns ett B&B i närheten. Hoppas att det finns plats där, tanken på en natt i det fria lockar inte. Även om de kan ta sig igenom stängda dörrar, så känns det ändå lite tryggare att låsa om sig. Det håller mardrömmarna borta.
/A
Det regnar ute och mitt sinne känns för tillfället lika grått som himlen utanför. Jag söker trygghet tills dess att barnet är fött, trygghet jag inte kan finns någonstans. Trygghet jag måste bära med mig. Allt jag äger bär jag med mig, på ryggen. Några ombyten kläder, lite hygienprodukter och så pengar. Pengar har jag gott om, det var något han såg till att jag aldrig skulle sakna och det underlättar verkligen.
Jag tänker tillbaka på de tre åren vi fick tillsammans och det ger mig lite ro.
Det var ett tag sedan jag såg en av dem nu. Ardoid. Han fick nästan tag på mig vid Slussen. Jag sprang ner mot Söder Mälarstrand, kände hans andetag mot min nacke. Lungorna höll på att sprängas och ryggsäcken slog obarmhärtigt mot min rygg. Jag hann en bra bit och skulle precis till att korsa vägen för att komma upp mot Münchenbryggeriet, min plan var att nå hornsgatan och kanske försvinna i mängden. Jag kunde känna Ardoiden,. hans långa fingerliknande tentaklar mot min nacke. De ville leta sig in i mig, ta det som är mitt och jag skrek. Skrek så högt jag kunde för att stänga den ute och sekunden efter var den borta. Jag tror det var barnet som gav mig styrkan att skrika. Jag vet inte orden, men de hjälpte. Jag förstår nu att jag skrek på det urgamla språket och att han löstes upp i luften.
En man på båten stirrade på mig idag, som om han hade sett mig förut. Min paranoia vet inga gränser längre. Flykten är ensam. Vem kan jag lita på? När ska de ljusa finna mig.
Jag minns när jag talade med dig om vad jag alltid gjorde innan jag skulle sova när jag var liten. Hur jag sa god natt till siluetterna som stod vid fotändan av min säng och hur jag kände det där starka tvånget att också säga god natt till de mörka figurer som flöt uppe vid taket. Annars skulle de bli arga. Jag slutade se dem när jag var runt tio år. Då sade du ingenting men när du var döende, låg i mina armar de sista sekunderna av ditt liv så berättade du att det var Ardoiderna jag sett, uppe i taket. Jag frågade dig vilka de vid sängkanten var, du svarade att det var de andra. De goda utan namn.
Hur ska jag förmedla mig nu? Så att de hittar mig? Hur många dagar ska jag vänta innan jag måste hitta på något ytterligare sätt? HJÄLP MIG! Jag måste hitta en fristad då den dagen kommer när jag ska föda. Vem kan ta emot mig och skydda mig mot DEM? Vem kan det urgamla språket? Energin som kommer att pulsera från mig skulle kunna väcka de döda, det var vad han sa. Jag måste ha hittat dem innan dess. 6 månader kvar. Hur ska jag någonsin orka fly så länge? Och sen? Så många frågor och inga svar. Varför lämnade du mig utan svar?
Klockan är snart sju. Mannen vid dörren ska få tillbaka sin dator och jag ska hitta någonstans att sova i natt. Någon sa att det fanns ett B&B i närheten. Hoppas att det finns plats där, tanken på en natt i det fria lockar inte. Även om de kan ta sig igenom stängda dörrar, så känns det ändå lite tryggare att låsa om sig. Det håller mardrömmarna borta.
/A
fredag 20 juli 2007
Första inlägget sedan han dog, 20/7-2007, 20:44
Jag vet inte hur lång tid jag har på mig innan de kommer. Allt jag vet är att jag måste meddela mig, visa att jag lever så som vi kom överrens om. Om jag gör det så kanske jag blir hittad av rätt personer denna gång. Kontaktad via email eller via denna blogg.
Jag lovade att göra världen uppmärksam, lovade att berätta vår historia medan jag väntade på hjälp och det är det jag tänker börja med nu.
Jag är gravid i tredje månaden. Det är tre månader sedan jag blev gravid och det är tre månader sedan han dog, barnets far. Ardoiderna dödade honom, de som lever mitt ibland oss men som man inte ser. Varje dag måste jag flytta, jag måste vara i konstant rörelse så att de inte hittar mig. Jag driver omkring utan fast punkt. Och ändå vet jag inte hur jag ska börja. Jag är rädd hela tiden att de ska hitta mig. Jag är rädd nu när jag sitter på internetcafét och skriver, rädd att känna den där kypande, isande känslan längs med ryggraden som säger att de är i närheten. Rädd att när jag sitter här så ser jag en av dem i ögonvrån. Man kan bara se dem i ögonvrån, man ser dem inte om man tittar rakt på dem. Ardoiderna.
Det var först när vi träffades, när det egentligen var för sent som jag fick veta allt. När jag redan hade blivit gravid. När han hade berättat så frågade jag om abort. 'Barnet kommer inte tillåta det', svarade han. 'Det är för starkt.' Inte långt därefter fann de honom och tog honom och nu är de ute efter mig och det barn jag bär på.
Tre månader sade han. Vänta tills barnet är tillräckligt stort för att ge dig den styrka du kommer behöva och jag väntade. Höll mig gömd, hörde inte av mig till någon men nu kan jag det. På internet kan de inte finna mig, här kan de inte komma åt mig. Här kan jag förmedla mig till de andra. De som kan hjälpa och kanske, kanske kommer de till mig.
Shit. Dörren till fiket öppnade sig, det drog alldeles för kallt för att vara mitt i sommaren. Kanske är de här nu. Shit vad hjärtat slår. Jag måste gå, vågar inte sitta här längre nu. De känner av mig det vet jag, de känner av barnet inom mig och jag måste gömma mig nu men innan jag går skriver jag det. Det som gör att de andra kan hitta mig, mitt riktiga namn. Namnet han gav mig innan han dog. Innan de tog honom.
Aurelia, Aranel, Amandil.
Vet inte när jag kan skriva igen. Snart hoppas jag och jag ber till den gud jag hoppas finns, att det finns ett svar när jag är tillbaka igen.
//A
Jag lovade att göra världen uppmärksam, lovade att berätta vår historia medan jag väntade på hjälp och det är det jag tänker börja med nu.
Jag är gravid i tredje månaden. Det är tre månader sedan jag blev gravid och det är tre månader sedan han dog, barnets far. Ardoiderna dödade honom, de som lever mitt ibland oss men som man inte ser. Varje dag måste jag flytta, jag måste vara i konstant rörelse så att de inte hittar mig. Jag driver omkring utan fast punkt. Och ändå vet jag inte hur jag ska börja. Jag är rädd hela tiden att de ska hitta mig. Jag är rädd nu när jag sitter på internetcafét och skriver, rädd att känna den där kypande, isande känslan längs med ryggraden som säger att de är i närheten. Rädd att när jag sitter här så ser jag en av dem i ögonvrån. Man kan bara se dem i ögonvrån, man ser dem inte om man tittar rakt på dem. Ardoiderna.
Det var först när vi träffades, när det egentligen var för sent som jag fick veta allt. När jag redan hade blivit gravid. När han hade berättat så frågade jag om abort. 'Barnet kommer inte tillåta det', svarade han. 'Det är för starkt.' Inte långt därefter fann de honom och tog honom och nu är de ute efter mig och det barn jag bär på.
Tre månader sade han. Vänta tills barnet är tillräckligt stort för att ge dig den styrka du kommer behöva och jag väntade. Höll mig gömd, hörde inte av mig till någon men nu kan jag det. På internet kan de inte finna mig, här kan de inte komma åt mig. Här kan jag förmedla mig till de andra. De som kan hjälpa och kanske, kanske kommer de till mig.
Shit. Dörren till fiket öppnade sig, det drog alldeles för kallt för att vara mitt i sommaren. Kanske är de här nu. Shit vad hjärtat slår. Jag måste gå, vågar inte sitta här längre nu. De känner av mig det vet jag, de känner av barnet inom mig och jag måste gömma mig nu men innan jag går skriver jag det. Det som gör att de andra kan hitta mig, mitt riktiga namn. Namnet han gav mig innan han dog. Innan de tog honom.
Aurelia, Aranel, Amandil.
Vet inte när jag kan skriva igen. Snart hoppas jag och jag ber till den gud jag hoppas finns, att det finns ett svar när jag är tillbaka igen.
//A
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)