Trettonde inlägget, lördag 8 september 2007, 11:15

Regnet öser ner.
Anders sa härom dan att han vill köpa ett boende, hitta en fast punkt i tillvaron tills dess att barnet är fött och sen ta det därifrån. Jag sa åt honom att det är omöjligt. 'Varför då?', frågade han hetsigt. Han är fortfarande sliten efter olyckan. 'Därför att vi vet nu vad de kan göra. Om de inte kan ta över oss så kommer de döda oss på något annat sätt.. jag kan inte utsätta mitt barn för något sådant!', jag lämnade rummet vi hade hyrt på ett hotell straxt utanför stan. Det var billigt, 395:- natten men inte särskligt fint. Badrummet var litet och jag låste dörren, det var i alla fall någonstans där jag kunde vara ensam.

Jag förstår inte att han inte fattar. Det är han som blivit överkörd och då borde han fatta risken. Jag har tittat på honom, för att se om han flimmrar. Om de tagit honom men jag ser inget och ändå känns han annorlunda. Någon annanstans. Jag måste försöka få tag på Bertil igen känner jag. Fråga honom om råd. Om den strid som han påstår kommer inträffa. Inte snart, men sen. Hur länge måste jag hålla ut? Det är så många frågor som jag vill ha besvarade.

När vi var där borta så frågade jag om han kunde låna min kropp. Jag ville veta hur det kändes. Till en början var han tveksam, sade nej och blev nästan förnärmad tror jag. Men jag insisterade och han provade men sa att det inte gick. Det är lättare att "låna" äldre människors kroppar men en ung kvinna med ett barn i magen, det gick inte. 'Ditt barns vilja är för start, och så även din', sade han och lade sin hand på min. Den var kall och fuktig. Kändes lite död faktiskt och det skrämde mig. Jag struntar i att han kanske läser detta, för det skrämde mig. Bertil. Det skrämde mig jättemycket. Massor av saker du har berättat för mig har gjort mig räddare så här i efterhand. Det finns luckor i din berättelse. Hur länge har detta pågått? Ni måste vara uråldriga. Hur färdas ni genom universum? Hur VET ni var Ardoiderna är på väg? Jag förstår inte. Jag är bara en liten människa, du måste ge mig svar.

I alla fall. Efter att jag hade grälat lite med Anders och låst in mig på toaletten så knackade han på efter en stund. Han lät mig vara ifred ett tag och det var bra. 'Du', sade han. 'Kom ut en stund.' Det var något i hans röst som sade åt mig att göra det. Så jag låste upp och såg att han stod med huvudet böjt och blicken sänkt. Han såg så trött ut, så jag gick fram till honom och tog tag i hans ansikte, tvingade upp hans blick och då kysste han mig. Det är helt galet men det var så skönt. Tusen spänningar i kroppen bara försvann. Tänk att han skuggat mig så länge och väntat. Väntat på rätt tillfälle att ta kontakt och att min kamp numera är vår kamp. Var det så han hade planerat det? Visste han att Anders var den enda som kunde ta hans plats? Jag vet inte och jag får aldrig veta.
Vi sov ihop den natten, jag och Anders. Inget hände jag lovar. Inget mer än att vi höll om varandra, hårt.

Jag drömmer fortfarande om världar som går under. Och om vår. Allt det vackra med mänskligheten som kan försvinna, men också allt det fula. Alla krig, all förstörelse. Det är vårt fel att vi är så svaga så att de bara kunde ta sig in i vår värld och ta över. Vi har aldrig vetat om vårt egenvärde och nu kanske vi inte kommer finnas kvar länge till. Hur får det er att känna er? Glada? Knappast va? Panik? Nej, för jag tvivlar på att folk tror på mig. Jag vill att de ska göra det, men jag tror inte de gör det.

Jag ska berätta något för er. Mitt barn, pappan är en av dem. Bertil berättade det för mig. Min älskling som dog, han lånade en kropp när han träffade mig. Han blev kär och vägrade att lämna tillbaka den. Han tog ett liv för att få vara med mig och sen blev hans liv taget. Naturens balansgång antar jag och jag vill så gärna tro att den kommer drabba Ardoiderna. Att det tar slut här! Att det är här på jorden de kommer få betala för alla liv de tagit men för att det ska hända krävs en stor uppoffring.

Jag är så trött. Det regnar ute men jag tänker gå ut. Jag vill se.