Tolfte inlägget, 2/9, 19:02

Det är ingen fara. Det känns skönt att skriva det. Det är ingen fara. Anders ligger fortfarande på sjukhuset och jag åkte ut till den där ön i skärgården ett par dagar. Kan inte förstå att jag var så naiv. Någonstans trodde jag att de kunde ta mig genom att ta över mig, aldrig tänkte jag tanken på att de kunde gå via andra. Eller nu ljuger jag. Klart jag tänkte tanken, det är ett av skälen till att jag aldrig stannar för länge på samma plats. Att jag har undangömda kontanter, att jag försöker undvika att skriva mitt namn. Men jag hoppades alltid att min tanke var fel. Så dum jag har varit. Nu ligger Anders där, på sjukhus. Sårbar. Jag kan inte finnas där för honom hela tiden för då sätter jag mig själv i fara. Mig och min son.

Jag tänker tillbaka på tiden vi hade tillsammans på herrgården. Det var möten titt som tätt. Mannen jag berättat tidigare sade att han heter Bertil. Ett gammalt hederligt svenskt namn. Bertil. Han ljuger. Han heter egentligen något annat. Precis som Anders egentligen heter något annat. Bertil berättade i alla fall om hur deras värld gick under. De hade utvecklats så snabbt, precis som vi människor. Till slut hade de kunnat existera på ett andligt plan, och det var där de hamnade när Ardoiderna tog över deras kroppar. De dog aldrig. Deras värld upphörde att existera men de levde vidare, utan kroppar. På så sätt är dem de enda som aldrig blivit helt utplånade. Vi, vi kommer inte ha en chans. När Ardoiderna väl tagit över så börjar slakten. Njutningen i att döda varandra när de befinner sig i våra kroppar. Även de existerar på ett annat plan, utan kroppar men de lever för vad de gör med oss. Jag tänker på mardrömmarna jag har haft efter att en av våra möjliga framtider visades för mig. Hur länge sen är det nu? Jag vet inte. Tiden har tappat mening. Om ni sett vad jag såg... vad skulle ni göra då?
Bertil säger att jag måste motivera mänskligheten. Hur? Med mitt barn. Det kan börja först när mitt barn har fötts, fram till dess måste jag hålla mig undan. Leva mitt liv i en resväska. Leva mitt liv utan fast punkt och sen. Sen kanske vi har en chans.

När vi var borta hos de andra så fick jag och Anders träffa så många av dem. En del av dem hade "lånat" kroppar, som Bertil. Tillfälligt (lovade han) hade de försiktigt försatt kroppens ägare i ett tillstånd av sömn, sedan hade de tagit över, utan en önskan om att finnas kvar där. Om natten släppte de greppet och återgick till att existera på det andliga planet och det tog en stund för oss att se dem så. Se dem som jag såg dem som liten, vid fotändan på min säng. De är så vackra. Siluetter av ljus som strålar upp mörkret som omger oss dygnet runt.

Bertil förklarade för mig hur viktigt ljuset var. Deras ljus. 'Ljus äter mörker', sade han allvarligt. 'Tyvärr så krävs det att vi är fler. På en Ardoid går fem av oss. På det andliga planet kan vi ta en Ardoid så, kväva dess mörker. Är vi färre kväver de oss. Tar över oss, det är så de förökar sig och det är så vi kan bli utrotade. Det enda sättet, så vi håller oss också gömda. Vi gillar det inte men vi måste. För vår skull, och för er...' När han tystnat tog Anders till orda. 'Men hur, HUR ska vi kunna göra nåt? Jag menar, vi har inget ljus. Vi kan inte kväva dem..' Han blev tyst. Oroad över sina enga ord antar jag. Bertil bara log mot Anders och mig. 'Men hittar ni ett sätt att stänga dem ute, tränga bort dem så kommer de alla att finnas fria samtidigt. Då kan vi ta dem. Men det måste vara ett samarbete. Vi har försökt tidigare med andra raser utan att lyckas. Ni är vårt sista hopp. Allas sista hopp. Vi börjar bli så få. Om de raderar ut er, så går de vidare till nästa plats, och då har de blivit så många att vi inte längre kan förgöra dem.' Bertil hostade till. Det var så sorgligt och så vackert vad de gjorde. De riskerade hela sin existens för att hämnas vad de förlorat, de hade inget mer att förlora så de gjorde vad de kunde för att hjälpa andra. De gör vad de kan för att hjälpa oss. Det är helt fantastiskt! Fantastiskt!

Barnet inom mig rör på sig nu. Ett litet barn, vår framtid. Ni undrar säkert hur, och jag ska berätta hur. I sinom tid. Allt måste planeras mycket noga nu. Allt måste klaffa och vi har bara en chans. Inte nu, men sen.

Jag får kramp i armarna där jag sitter nu, på hemlig plats för jag är inte längre kvar i skärgården och jag är inte på sjukhuset med Anders. Inte idag. Jag ser fler av dem nu. Ute på stan. De flimrande ansiktena och jag förvånas att ingen annan ser dem. Att ingen annan ser att glöden har slocknat i deras ögon. Att de inte är sig själva längre.

Jag drömmer och ser världar bortom vår förintas. Ser vår egen litenhet i det enorma ovanför oss, omkring oss. Universum. De andra har sett så många dö under Ardoidernas sjuka suktande efter våld, död och blod. Varje gång har de lidit stora förluster och varje gång har de gått vidare. Följt efter Ardoiderna till nästa plats, försökt hjälpa dem, misslyckats. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig vilken kraft Ardoiderna har. Vad de kan göra och hur lätt det verkar vara. Vi männsikor är så lätta byten med alla våra sjuka tankar. De tar sig in så lätt och tar över. Inte heller har vår utveckling hjälpt oss existera utanför kropparna, så den dagen då de tagit alla så har vi verkligen dött ut. Alla utom vi få som de inte kan ta. Vi är dömda att se på, hjälplösa och de kommer ta oss med till slut. Inte psykiskt utan fysiskt. Som de försökte göra med Anders.

Det finns så många kvar. Bertil berättade det för oss. Han tror Ardoiderna finner en njutning i att låta dem se världar förintas gång på gång framför deras ögon, att det ger dem extra mycket. 'Vi har inte längre något mål, utom hämden. Hämden för vad de gjorde mot oss och hämnden för vad de har gjort mot andra. Så många vackra världar som gått fölorade, så många folk, raser, som dött... De gnuggar det i ansiktet på oss gång på gång och de liksom vi vet att det här är sista chansen vi har. Jag vet inte hur vi ska klara det...' Han lät så förtvivlad. Det var andra dagen vi hade denna diskussion minns jag. Jag lade en hand på hans arm, tittade honom i ögonen och sände honom en varm tanke. Till svar tryckte han min hand med sin och log, trött, men tacksamt. Han visste att jag inte ger mig. Men det var innan Anders. Innan de försökte döda Anders. Ett outtalat hot och det löfte jag tyst gav till Bertil finns kvar. Kryddat med hat. Jag hatar Ardoiderna. Jag hatar dem och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa till att förgöra dem.
Allt jag kan.

Ska sova nu. I morgon blir Anders ju utskriven och jag ska vara där då, vid hans sida.

Tills vi hörs igen.