Fjortonde inlägget. Söndag 16/9 19:06

Det som var meningen att det skulle bli en daglig redogörelse för alla händelser har utvecklats till en veckovis redogörelse och för det ber jag om ursäkt.

Bertil besökte mig under veckan. Inte i samma form som tidigare utan som en liten pojke. Det var nöden som bringade honom till det. Så sa han. 'Nöden bringade mig till det Amandil', sade han till mig där han stod vid foten av min säng. Han log blekt mot mig och jag log tillbaka. Förvånad över att han hittade mig. 'Spanade', sade han med låg röst. 'Det är inte bara Ardoiderna som har ögonen på er, utan så även vi.'
Han satte sig på sängkanten och såg på mig med ögon som var äldre än pojkens. 'Se' , sade han sen och förde handen mot ena hörnet av mitt rum där flera ljusa gestalter plötsligt uppenbarade sig. Mellan sig hade de en siluett. En svart massa i samma form som en människa. En Ardoid. Det var samma syn jag sett som barn, fast mer skrämmande. De vaga minnen som ibland gjorde sig påminda slängde sig nu över mig, tvingade mig att titta medan de slet sönder Ardoiden i miljontals små bitar som löstes upp i tomma luften. Ett nästan ljudlöst skri av smärta ringde i mina öron. Jag tror nog hundar kan höra det skriket.

Bertil var lugn sen. Han heter ju inte Bertil men ni förstår att jag inte vill berätta hans sanna namn här va? Hur som helst. Han sken upp tillsammans med de andra, den lilla kroppen han lånat. Den lös. Det var så vackert att jag grät lite. Patetiskt va? Ha! Grina sådär bara men jag har blivit hemskt känslig sedan jag blev med barn.

Såg Event Horizon igår på tv. En scen, där de lyckats kryptera loggboken från den tidigare besättningen fick mig att vilja spy. Helvetet, de dödade varandra för nöjes skull. Njöt av det.
Det var näsan samma scen jag såg vid Midsommarkransen, i källaren i mörkret. Fy fan! DET får mig att vilja gråta.

Anders är och hälsar på sin mamma. Jag vågar inte berätta vem min mamma är. Om Ardoiderna tar henne så, de kanske redan har tagit henne. Hela min familj. Jag vågar i ärlighetens namn inte kolla.

Jag tror den lilla flickan Madeleines mamma är en Ardoid nu. Ni vet, hon som försvann i Portugal. Jag tror de tog henne och sen dödade hon sin dotter. För nöjes skull.
Jag känner igen tomheten i hennes blick.

Jag är trött nu.
Ska sova. Strid. Det drömmer jag om. Strid.